Förlorade hustrun och sonen i olyckan: ”Det gör så jävla ont i en”
I salen fanns den åtalade 57-åringen och hans försvarsadvokat. Mannen som förlorade sin hustru och sin 6-årige son fanns med på videolänk, tillsammans med sin svärmor. Det gjorde även mamman och en av sönerna från den familj som var en hårsmån från att också bli påkörda på Joels väg den 22 juli 2020.
Kammaråklagaren Kjell Janneson menade under sin sakframställan att 57-åringen var fullt medveten om sin olämplighet som bilförare, och att han därför ska dömas för grovt vållande till annans död, grovt vållande till kroppsskada, framkallande av fara för annan och grov vårdslöshet i trafik. Att 57-åringen i flera år vetat om att han kan få epileptiska anfall, frånvaroattacker, exempelvis när han kör bil - och att han då inte kan kontrollera sitt agerande.
Enligt mannens försvarare Niklas Kappel så stämmer inte det. Även om 57-åringen efter olyckan har fått diagnosen epilepsi, så har han aldrig tidigare haft sådana attacker som åklagare påstår. Det har hänt att han fått synbortfall bakom ratten men att han haft svårt att förklara detta och blivit missförstådd. Han har inte undanhållit vården ett sjukdomstillstånd som sannolikt hade gjort att han hade fått körkortet tillbakadraget, vilket åklagaren hävdar.
– Min klient mår fruktansvärt dåligt av det som har hänt och har funderat mycket på vad som skedde vid olyckan. Han har aldrig velat skada någon. Han har aldrig uppfattat sig som trafikfarlig på något sätt. Inte heller omgivningen har uppfattat honom som trafikfarlig, och han har aldrig avråtts från att köra bil.
Enligt Kappel kan en stroke, ett hjärtfel eller något annat ha drabbat mannen och fått honom att helt tappa kontrollen över fordonet, rusa motorn och köra i blindo rakt in i familjen på sina cyklar.
– Att orsaka en olycka är inte samma sak som att begå ett brott.
Oavsett vem som är skyldig eller inte så har en kvinna och ett barn förlorat livet. Och det var jobbigt för alla på plats att höra den döda kvinnans mamma berätta om relationen till sin dotter.
– Vi träffades ett par gånger i veckan och hade nära kontakt. Vi umgicks jättemycket, semestrade ihop.
Den aktuella dagen ringde hennes svärson från sjukhuset och berättade att hennes barnbarn hade omkommit, för att senare på kvällen få veta att även dottern hade gått bort.
– Det har varit jättejobbigt, säger hon under märkbar vånda.
Pappan i den drabbade familjen var lugn och sansad även om rösten var nära att brista flera gånger. Han berättade att familjen hade anlänt till campingen bara några timmar tidigare, och beslutat att cykla till affären för att proviantera. På hemvägen beslutade de att cykla Joels väg, då den var mindre och lugnare.
– Vi kom till en svag vänstersväng då jag hörde ett högt ljud. Jag vände mig om och såg en bil komma emot mig - utanför vägen, på gräs och grus. Det går så himla snabbt. Jag hinner inte skrika, förvarna, sen smäller det och det blir svart.
Han reser sig upp på andra sidan gatan, i fullständig chock. Han får syn på sin hustru och rusar dit. Hon ligger på marken, medvetslös.
– Jag skriker något. Sen ser jag NN (sonen) ligga där. Jag springer dit, han ligger också och stirrar rakt upp. Jag börjar göra hjärt- lungräddning på honom. 15-20 minuter, jag bara kör på. Allt för att rädda honom.
Till slut avbryts han av ambulanspersonal, som tar honom till hans oskadade son så att de får vara tillsammans. Idag säger han att sonen inte vill prata om det som hänt, att han nog inte klarar av att bearbeta det och att det riskerar att komma ifatt honom senare. Själv beskriver han sin tillvaro efter olyckan som en mardröm han inte kan vakna upp ur.
– Varje dag kan det komma, "shit, de är verkligen döda". Det är sorg och saknad. Jag kommer få leva med det här resten av mitt liv.
– Hade jag inte haft min son vet jag inte om jag orkat leva vidare. Det gör så jävla ont i en.
