Efterlängtat ljus i mörkret

”Jag längtar till advent, när allt blir mycket ljusare” har varit många människors ord i det kompakta mörkret under de senaste veckorna. Och vi ser hur stjärnor, ljusstakar, slingor och droppar sätts upp. Levande ljus och elektriska.

Nu möts vi av advents- och julljus vart vi än vänder oss. Vi blir gladare, mår bättre och de av rusket, regnet och kylan uppdragna, spända axlarna faller ner i normalt läge. Tänk vad ljuset kan göra för oss.

Det är lätt att konstatera att ljuset som vi kan se med våra ögon är gott. Lika viktiga är de ljusglimtar som vi inte kan se, men väl känna. När känslan i sinne och tanke inom oss är grå och tung kan ett enda litet ljus betyda allt.

En enda liten ljusglimt räcker för att fördriva mörkret, både utanför och innanför. Därför är du och jag så viktiga. Det går inte att veta när eller hur en vän, en familjemedlem, en granne eller en arbetskamrat mår dåligt.

Det går inte att veta när ensamheten känns som störst. När ljusen brinner som starkast och gemenskapen är tät hos många kan tomheten vara som störst hos andra och ledsamheten kännas som ett svart hål i hjärtat.

Just därför är det viktigt att vi försöker vara ljusglimtar för varandra så ofta vi bara kan. Inte med stora ord och åthävor. Det enkla och det lilla räcker.

Någon gång kan ljuset tändas när den ärliga frågan ”Hur har du det, hur mår du?” ställs. När du märker att någon bryr sig. En annan gång tänds det varma ljuset när någon ringer på dörren och du får ta emot en liten adventshyacint utan någon särskild anledning. Det enkla och det lilla räcker.

Små, små stjärnor lyser också!