Det finns en bro...
Ingen människa är en ö. Det skrev den engelske poeten John Donne 1623 och det är lika sant idag. Allt vi gör påverkar inte bara oss själva utan också dem vi lever tillsammans med eller vid sidan av. Det är ofrånkomligt. Det kan vara svårt att tänka på och förhålla sig till. Ändå är det så.
När vi slutar tänka på varandra som medmänniskor blir det kallt och avstånden blir stora. Alltför lätt blir vi mer och mer ensamma och isolerade och vi slutar att lyssna på varandra. Viljan att förstå vad som sägs minskar när de människor som vi möter inte känns angelägna.
”””Börja med att göra det som är nödvändigt, gör sedan det som är möjligt och plötsligt gör du det omöjliga.””Franciskus av Assisi, italiensk katolsk tiggarmunk, vandrarpredikant, 1182-1226.
Det är när vi är öppna för närhet och kontakt, för samtal och utbyte av tankar som ensamheten kan minska och vi får känna att vi betyder något för varandra.
Det är inte alltid enkelt att ta till sig det som den andre tycker och tänker. Det är kanske inte heller nödvändigt. Men finns viljan att lyssna, att låta den andre tala till punkt och själv tala om vad jag tycker på ett öppet sätt. Då blir det lättare att leva tillsammans. Då får vi ha respekt för varandra och låta varandra vara unika personer, precis som vi är.
Unika, viktiga, delar av det hela.
Det är då vi har hittat en förbindelse, en bro, mellan oss. Som överbrygger det som tidigare har skilt oss åt. Tänk om vi ofta kan säga och tänka: Det finns en bro...
Ingen människa är en ö
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv;
varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.
Om en jordklump sköljs bort av havet,
blir Europa i samma mån mindre,
liksom en udde i havet också skulle bli,
liksom dina eller dina vänners ägor;
varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten.
Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar;
den klämtar för dig.