Det envisa hoppet

Det är en ljuvlig blomning den här årstiden. De tidigaste orkidéerna blommar fortfarande, samtidigt som nästa omgång har börjat slå ut. Syrénerna har avlöst häggen och fyller luften av den alldeles speciella doften som är så lätt att njuta av.

Och kastanjeblommorna har slagit ut. De stora grönskande träden fylls av vita blommor som ståtliga ljus.

Jag blir glad, tacksam och full av hopp när jag ser blommorna som finns runt omkring oss. Allt det vackra och doftande som vaknar till liv under våren och försommaren. Det som återkommer år efter år oavsett hur vi har det för övrigt.

Olyckor, våld, svårigheter med ekonomi, arbete och en rad andra saker. Det förmörkar vår tillvaro och sprider oro på allehanda sätt. Vi kommer inte ifrån det. Vi varken kan eller ska förminska det eller nonchalera det – det finns nära oss och långt borta.

Det är alldeles för lätt att vi i tankar och samtal uppehåller oss vid det som är dåligt, svårt och ont. Det är då som kastanjeblommorna ger mig hopp. Ett envist hopp om att det mitt i allt det mörka finns ljus som inte ger upp.

Vänskap, leende ögon och några korta hälsningar. Kärlek som uttrycks i handling och närhet. Ensamhet som bryts genom en kopp kaffe och glada skratt. Allt sådant kan vara ljus mitt i det mörka och få betyda att just den dagen blir till ett fint minne.

När vi ser allt det vackra som återkommer år efter år utan att ge upp för vinter, kyla och mörker – då kan vi bli påminda om att inte heller vi behöver ge upp. Det finns ljuspunkter i livet. Sådana tillfällen som vi får ta vara på och dela med oss av.

Nästa gång mörkret och det destruktiva vill ta överhanden kan du och jag vara motkrafter och visa på de ljusa sidorna. Mörkret finns kvar, men orkidéerna, syrenerna och kastanjeblommorna är bevisen på att ljuset finns där. Och aldrig ger upp.