Den vackra förvandlingen
För en liten tid sedan var det vackra äpplet fräscht, vackert med blankt skal och en sommargod doft. Det saftiga fruktköttet smakade gott och friskt.
Sedan kom hösten och det blev dags att tänka på om de många äpplen som satt kvar på trädet kunde bli till något nytt. Eller skulle de få hänga kvar, mörkna, skrumpna och i bästa fall bli till vintermat åt fåglarna?
När beslutet blev att ta vara på så många äpplen som möjligt förvandlades de. En del blev must, andra blev mos och ytterligare andra torkades.
När de vackra, blanka och goda äpplena tas omhand förvandlas de till något annat. De ser inte ut på samma sätt, men de är ändå äpplen. Både musten, moset och de torkade äppelbitarna får oss minnas sommaren och de första krispiga höstdagarna när vi plockade äpplena för att ta vara på dem inför vintern.
”Åldrande kvinnor borde tänka på att ett äpple inte mister något av sin goda smak . även om det har ett par rynkor i skalet.”Auguste Brizeux
Tänk att de där vackra äppelblomstren från i våras omvandlas till sommarens fina frukter på träden. Frukter som sedan blir till glädje under en lång tid framåt, om än i annan form. Från den vit- och rosaskimrande lilla blomman till den hopskrumpna torra äppelklyftan, som ändå är så god att tugga på.
Kan vi lära oss något av äpplet?
Jo! Att det yttre, utseendet, inte är det viktigaste. Det vackra, friska och fräscha kan fortsätta att vara värdefullt, om än i annan form.
Det är värt att tänka på.
Livet förändras och vi får följa med i de olika faserna. Om vi kommer ihåg att det värdefulla finns kvar och om vi ger det en möjlighet att förvandlas till något nytt, då kan vi se möjligheter även i det lite torra och skrumpna.
Höstens dagar
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...
Edith Södergran