Den sköra tråden
Livet börjar och livet slutar. Däremellan är det olika för oss allesammans. Några lever bara några korta år, andra lever länge, ibland alltför länge.
Några får goda och enkla liv, andra lever med olycka, sorg och smärta. Meningsfullt eller meningslöst. Kan man sätta betyg på ett liv?
Vad som är enkelt att konstatera det är ändå att livet börjar och livet slutar. Det jordiska. Det som vi ser runt omkring oss och det som vi känna och ta på. Tiden mellan början och slut kan vi i många stycken ta ansvar för och påverka, så att det skall bli så gott som möjligt.
Men så kommer det där helt oväntade. Händelser i vår omedelbara närhet, det kan vara en olycka i familjen som ställer allt på ända. Det kan vara arbetslöshet som gör oss skyddslösa. Det kan vara vänner som av någon anledning drar sig tillbaka. Oväntat, oönskat. Sådant som ändå blir en del av livet, en del som påverkar oss och ger oss erfarenheter för framtiden.
Just nu och kanske för en lång, lång tid framöver får vi leva med det där oväntade. Sjukdomen som drabbar alltfler. Det som vänder upp och ner på livet som vi är vana vid att det skall vara. Fester kan inte firas. Högtider måste ställas in. Fritidsaktiviteter uteblir.
Men kvar har vi varandra. Även om vi får umgås på håll. Och kvar har vi vår fantastiska natur. Mittlandsskogen. Alvaret. Nunnedalen. Äleklinta. Den långsträckta stranden vid Bödabukten. Slottsskogen. Och så mycket mer.
”Såret är den plats där ljuset kommer in i dig.”sarasgoda.com
Tråden mellan liv och död är tunn och när vardagen blir allt trängre är det lätt att vi bara tänker på det sköra, det såriga. Men vi kan träna oss i att hitta de där fina sakerna. Till det kan höra att vi får mera tid. För oss själva. Med varandra.
Ring det där telefonsamtalet som inte har blivit av.
Skriv det där brevet som du länge har tänkt skicka.
Baka en kaka till eftermiddagskaffet. Du kan dricka det tillsammans med grannen även om ni sitter på varsin sida av väggen.
En dalande dag, en flyktig stund
En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skiftar som löv i lund
när sommaren är förliden.
Så sjunker vi hän,
så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.
J Johnson, 1906