Andetaget

Mörkret, fukten och den isande vinden under de mörka månaderna kan få vem som helst att huka sig, dra upp axlarna mot huvudet och inget annat vilja än att gå inomhus och kura i soffan med en kopp varmt te. Vi andas ytligare och kortare. Det är som om vi blir stela och frusna ända in i själen när det drabbar oss som värst.

Men så kommer den – våren med sitt ljus och hela det öländska överdådet där sipporna, nunneörten, gullvivorna och liljekonvaljerna visar sig en efter en. Solen, värmen och det så livsviktiga, varma regnet är efterlängtat. Allt detta får oss att släppa ner våra spända axlar, lyfta ansiktet mot ljuset och vår omvärld. Våra andetag blir djupare, långsammare och livsbejakande.

Den som någon gång har kippat efter andan vet hur det känns att äntligen kunna dra de där långa, djupa andetagen och få luft i lungorna igen. Hela kroppen slappnar av och känns lättare. Andetag, ande och själ blir ett.

Precis som med årstidsväxlingarna kan mötet mellan oss människor variera. Vi kan sprida mörker och kyla mellan oss. Känslor som gör att avståndet mellan oss inte kan överbryggas, i värsta fall växa och bli till olust och osämja.

Andra gånger möter vi dem som direkt sprider leende, värme och glädje omkring sig. De som lyser upp sin omgivning likt en efterlängtad vårsol.

Alla kan vi vara både av både slag. Ibland kalla och mörka till sinnes, ibland leende och varma. Både våra egna och våra medvandrares andetag blir djupa och livsbejakande ju oftare vi kan vara som den efterlängtade våren och försommaren och bjuda på ljus, nyvaknat hopp och lättnad.

Låt oss hjälpas åt så att vi alla kan dra lugna, djupa andetag som fyller oss med liv och tacksamhet!