Mörbylånga vann principmål

MÖRBYLÅNGA

Vilket är viktigast, kommunal vattenförsörjning eller en enskild önskan att bygga sommarstugor, eller småhus, på de egna fastigheterna? I ett långt utdraget ärende har nu länsrätten, åtminstone indirekt, fastslagit att vatten går före enskilda exploateringsintressen.

Ärendet, ett principiellt mycket viktigt sådant, är ”hemmahörande” i Mörbylånga kommuns norra delar och bakgrunden är i korthet följande: En fastighetsägare med tre fastigheter inom ett kommunalt vattentäktsområde, önskade exploatera sina fastigheter. Det vill säga smälla upp ett antal kåkar på tomtplättarna. Han inkom med en så kallad begäran om förhandsbesked. Kommunens miljö- och byggnadsnämnd svarade prompt nej. Markerna där den tänkta exploateringen var tänkt att ske låg (och ligger) inom ett av kommunens vattentäktsområden och kommunala beslutsfattare ansåg att det inte kunde bli tal om något positivt förhandsbesked.

Men formalia-biten måste ha sin gång och fastighetsägaren anmodas ändå inkomma med en detaljplan – som nämnden sedan skulle kunna säga definitivt nej till. Fastighetsägaren totade ihop en detaljplan för sitt område och nämnden sade följdriktigt nej. Bland annat med hänvisning till grundvattentäkten.

TRE PUNKTER

Fastighetsägaren gav sig emellertid inte och fick mot all förmodan rätt av länsstyrelsen. Ett beslut som mottogs med en viss irritation av såväl miljö- och byggnadsförvaltning som nämnd. Men kommunen gav sig inte och överklagade till Länsrätten. Argumenteringen ändrades nu något och kokades ner till tre huvudpunkter:

1. Vattenförsörjningen – ”...kommunens ambition att trygga den framtida vattenförsörjningen väger här klart tyngre än enskild intresse att exploatera området...”

2. Kommunens planmonopol – ”...det är kommunen som avgör om en detaljplaneläggning skall komma till stånd eller inte...”

3. Biologiska värden – ”...området hyser mycket höga biologiska värden...”

VATTEN VIKTIGARE

Fastighetsägaren gav emellertid svar på tal och försökte pulvrisera kommunens argument med sina motargument. Han framförde bland annat att kommunen uppenbarligen inte ansåg att förekommande lantbruk i området var till skada för vattenförsörjningen.

Vidare påpekade han att det inte finns någon särskild vattendom för området och att kommunen överdrivit riskerna med sitt vattenförsörjningsargument. Dessutom påpekade han att de biologiska värden som kommunen hänvisade till – ett litet kryp under beteckningen svartpälsbin – inte skulle skadas det minsta av hans byggplaner.

PLANMONOPOL

Det argument som visade sig bita bäst var kommunens påpekande om planmonopolet: ”Ett beslut om att inte anta detaljplan får inte överklagas annat än enligt reglerna om laglighetsprövning...” Har kommunen i övrigt handlat korrekt, har man den yttersta rätten i sådana här ärenden – planmonopol. Och då Mörbylånga kommun kunnat påvisa att ärendet var en angelägenhet av vikt för det allmänna – vattenförsörjning – så har man rätt att hävda sitt planmonopol.

Mörbylånga kommun fick alltså rätt. Vattenförsörjning väger tyngre än enskilda intressen. Fastighetsägaren har dock en formell möjlighet att försöka överklaga till högre instans. Att kammarrätten skulle medge så kallat prövningstillstånd är dock inte helt säkert.