Kommunen vill erbjuda flyktinglägenheter

MÖRBYLÅNGA/DEGERHAMN

Mörbylånga har fått förfrågan om att teckna avtal med Integrationsverket om flyktinglägenheter, så kallade introduktionsplatser, något man ställt sig positiv till inom kommunstyrelsen. Men andra är mer negativt inställda.

Med anledning av den tillfälliga lagen om prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut, som riksdagen tog beslut om i november förra året, har betydligt fler asylsökande än tidigare fått uppehållstillstånd.

Förra året behövdes knappt 9 000 platser. I år väntas det gå åt mer än tre gånger så många. Enligt Integrationsverkets beräkningar skulle behovet av introduktionsplatser i Mörbylånga kommun uppgå till ett drygt 50-tal.

Kommunalrådet Saga Sigvardsson (c) ställer sig positiv till att hyra ut flyktinglägenheter till verket. Efter en inventering av sitt lägenhetsbestånd har kommunen lyckats skaka fram 24 lägenheter som för närvarande ligger i malpåse, 15 i Mörbylånga och 9 i Degerhamn.

– De kan vi öppna upp för personer som fått uppehållstillstånd. Men i så fall vill vi att Integrationsverket ska garantera att de används i minst två år.

Det är nämligen inte gratis att iordningställa. Varje lägenhet kostar omkring 50 000 kronor att rusta upp, vilket då kommer att läggas på hyran.

– Vi ska ju inte få några merkostnader i samband med det här.

”DUMT ATT GÖRA OM DET MISSTAGET”

Att kommunen tillfälligt tar emot flyktingar är inget nytt. 1994–1997 utgjorde Mörbylånga placeringskommun för flyktingar från den forna Jugoslavienregionen, i huvudsak från Bosnien. Som mest hystes cirka 33 hushåll, motsvarande drygt 100 personer.

– Förra gången fungerade det bra, men då hade kommunen gjort ett gediget förarbete och mobiliserat samhället, säger utredningssekreterare Jonas Jansson, som blev mycket förvånad när han fick höra talas om flyktinglägenheter i Degerhamn.

– Det vore dumt att göra om det misstaget. Att placera flyktingarna där fungerade dåligt på grund av logistikproblem (bristfälliga kommunikationer till undervisning och praktikplatser, reds anm).

Saga Sigvardsson framhåller dock att inget beslut ännu är taget, det görs tidigast kring årsskiftet, och om Degerhamn är lämpligt eller ej överlåter hon till andra att bestämma.

– Vi talar bara om för Integrationsverket vad vi har att erbjuda, så får väl de ta ställning. De kanske tycker att Degerhamn är bra.

BETYDLIGT MER ÄN BARA LÄGENHETER

Men det handlar inte bara om att skaffa fram lägenheter. Flyktingarna skall bland annat också få undervisning i svenska och slussas in i arbetslivet. Och det är ett väldigt stort ansvar, påpekar Jonas Jansson.

– Man måste först se vad det innebär att ha en flyktingmottagning. Det är inte bara något skrivbordsjobb, utan kostar svett, möda och utslitna skosulor. Vi ska fungera som lots ut i det svenska samhället.

Det är socialförvaltningens bedömning att det för närvarande saknas både tid och resurser för att genomföra en flyktingmottagning i den storleksordning som Integrationsverket önskar, skriver man i sitt yttrande.

– Vi kan inte riktigt se att vi har den möjligheten, säger Jonas Jansson.

Och det är inte enbart tjänstemännen som är skeptiska. Frågan möter (inte oväntat) motstånd även från annat håll, men då av helt andra orsaker.

– Jag har ju bara negativa erfarenheter från min tid i Vassmolösa, berättar sverigedemokraten Rolf Jönsson.

Han ser helst att kommunen inte upplåter några flyktinglägenheter alls. I synnerhet inte i Degerhamn, som är en alldeles för liten ort.

– Där finns ingenting att göra. De ska ju inte gå och slå dank. Dessutom tror jag inte det är riktigt lyckat att placera ut dem på mindre orter. Där har man svårare att tackla problemen som uppstår.

FÅTAL VÄLJER ATT STANNA KVAR HÄR

Sett ur flyktingarnas synvinkel, ur ett rent integrationsperspektiv, medger Rolf Jönsson dock att landsorten kan vara att föredra. Där kommer de lättare in i samhället, tror han.

– I större städer bildar de bara grupper och håller sig för sig själva.

Men hur lätt är det egentligen att upptas i den öländska samhällsgemenskapen? kan man onekligen fråga sig. Av de cirka hundra bosnier som kom hit på 90-talet syns inte många till på gator och torg i dag.

– De har flyttat till storstäderna, där de har sina släktingar. Det är lite synd att de inte stannade kvar här, tycker Saga Sigvardsson.