30 år som präst i Torslunda: ”Jag är gift med församlingen”

TORSLUNDA

Egentligen ville han bli sportjournalist. I kväll firar 53-årige Julle Lund 30 år som präst i Torslunda församling.

Det gör han med en gudstjänst i Torslunda kyrka. Fem M har jubilaren valt att döpa evenemanget till – mässa, musik, minnen, mingel och mat.

– Det blir förhoppningsvis jättekul, säger Julle Lund, som ofta försöker möta medmänniskor med glimten i ögat.

KOMPLEX PERSON

Humorn är ett arbetsredskap. Han har förnyat stela former, men samtidigt håller han på strängt traditionella kyrkliga åsikter. Det där med kvinnliga präster och vigsel av homosexuella är inget som Julle Lund förespråkar.

– Det gäller att skilja på sak och person. Alltså, jag har många vänner som är homosexuella och idag finns det redan kvinnliga präster. Då gäller det att gilla läget. Sedan kan jag rent personligen var tveksam.

Det blir en komplex bild – den snälle, vänlige och glade prästen, som på pappret är rent högkyrklig.

– Jo, jag förstår, men alltså se på Jesus. Han var stenhård i teorin, men i mötet med människor var han mjuk, förklarar Julle Lund.

Ja, han säger egentligen mer än så. Ett samtal med Julle Lund har en tendens till att bli både intressant och långt.

SPORTJOURNALIST

Torslundaprästen har blivit en öländsk profil. Ingen annan präst på ön är i närheten av antalet tjänstgöringsår som Julle Lund. I januari 1978 prästvigdes han och direkt började han arbeta i Torslunda församling.

– Jag var ung, oerfaren, grön, hade ingen rutin eller erfarenhet, möjligtvis något mer entusiastisk. Jag såg saker och ting mer i svart eller vitt. Livet lär en att det går att se saker och ting på flera sätt, säger Julle Lund.

Som liten drömde han om att bli sportjournalist. Idrott har han alltid gillat, men själv aldrig varit någon stjärna. En snabbkik i Ölandsbladets textarkiv på ”Julle Lund” och du finner texter om fotbollsgudstjänster, radioshower, hur Färjestadens Innebandyklubb faktiskt startades i källaren till Nådens Kapell och en bejublad insats som jurymedlem av Shall we dance.

– Mycket handlar om att nå ut, säger Julle Lund och beskriver sedan hur kyrkan måste bli mer lättillgänglig, vikten av att vara där folk är.

EMOT STRÖMMEN

Torslunda församling går emot strömmen inom den svenska kyrkan eftersom antalet medlemmar fortsätter att öka för varje år. Inflyttningen är en förklaring, men kanske inte hela?

– Det gäller att få medlemmarna att stanna kvar, men då måste vi också visa att de har nytta av kyrkan. Som brandförsäkringen, den har man om det skulle börja brinna. Sedan hoppas man ju inte att det ska börja brinna, men lite kontakt med försäkringsbolaget har man kanske ändå trots allt, säger Julle.

Hur kommer det sig att du blivit kvar i Torslunda i alla år?

– Det är ingen annan som velat ha mig, ha, ha. Näe, jag har faktiskt inte sökt något annat. Jag har alltid trivts bra, fantastiskt att bo på denna ö. Jag har växt med församlingen. På ett sätt kan man väl säga att jag är gift med församlingen, ha, ha, säger Julle Lund.

En präst ställs inför många jobbiga situationer, hur klarar man av dem?

– Jag brukar säga det att vi har fler bröllop och dop än begravningar. Vi profilerar på människors glädje. Sedan tror jag det är viktigt att ha någon mentor att prata med, det gör att man orkar. Minns min första barnbegravning. En pojke som dog efter bara tre dagar. Men hur mamman berättade att för dem så var inte pojken bara tre dagar, hon hade också längtat efter honom i nio månader.

Hur har det varit för barnen att ha en pappa som präst?

– Egentligen ska du fråga dem. Barnen får ju så att säga inte välja sina föräldrar. Vet att dom någon gång fått frågor om vi ber bön varje dag, men det handlar nog mer om fördomar att präster ska vara på ett speciellt sätt. Någon gång har de nog tyckt att jag gjort något ”pinigt”.

Inga planer på pensionering?

– Näe, men om jag märker att ”Nanne” inte tar ut mig i laget eller om jag inte får något papper när träningen startar igen, då får man väl förstå vinken, säger Julle Lund, som en riktig sportjournalist.