Den öländska evighetsmaskinen

Kände mig som en vilsen kalv på grönbete igår efter att Sotarn lurat med mig ner till Torsås b-plan för lite fotboll. Hade glömt bort hur det kändes att ha tre lager kläder på sig för att mäkta med temperaturen som sakta gled ner under nollan ju längre träningen varade. Första timmen kände jag inte tårna, i mina lite skönt för stora Copa mundial dojor, men efterhand tinade även de upp. Vattnet i de gemensamma vattenflaskorna låg så nära fryspunkten att det endast gick att skölja munnen och hade man svalt det så hade säkert organen slutat fungera. Planen var precis så härligt försäsongsmjuk att varje steg vi tog bildade ett mindre hål i planen vilket gjorde att passningarna, dribblingarna och skotten blev därefter, skyller jag på i alla fall. Planskötaren är nog mindre nöjd när han ser planen i dagens ljus. Det sköna var att jag för en gångs skull blev trött på riktigt. I innebandyn blir man trött på ett helt annat sätt samtidigt som återhämtningen går bra mycket snabbare än vad den i fotbollen gör. En annan skön grej med fotbollen är att äntligen få ta ut steget, att äntligen kunna löpa ut mer än två meter utan att behöva tvärstanna eller v-löpa. Inbillade mig igår att jag blivit snabbare än jag var för tre år sedan då det senast begav sig med spel i Kanonerna. Det dumma med detta var att jag sprang alldeles för mycket, tack vare den ovan beskrivna känslan, vilket gjorde att baksidorna ryckte lite konstigt när stegen blev längre än vanligt. Vore kanske bättre att vila sig i form några säsonger till.