Skolprotester i Mörbylånga
Den svenska skolans kommunalisering, som genomdrevs med järnhand av dåvarande skolminister Göran Persson (S) år 1991, beskrivs av de flesta sakkunniga som den enskilt sett största katastrof som drabbat den svenska skolan.
Kommunerna fick plötsligt (och på många håll efterlängtat) domvärjo över en helt ny, och stor, organisation som man inte hade kompetens för att klara. Därmed inleddes två decenniers accelererande förfall och dramatiska nedskärningar för skolan.
Skolexperten och docenten vid Lunds universitet, Inger Enkvist, beskriver i rapporten Feltänkt kommunaliseringen som en total katastrof:
Denna reform är sannolikt den mest avgörande negativa förändringen sedan grundskolans införande. I ett slag läggs utbildningsbeslut hos personer som inte har någon specialkompetens i ämnet. Dominansen av personer utan egen högre utbildning eller med erfarenhet enbart från förskolan och lågstadiet förstärks kraftigt på bekostnad av personer med erfarenheter från gymnasie- och universitetsutbildning.
Samtidigt har det spridits någon slags grumlig ledarskapsfilosofi som går ut på att vem som helst kan vara ledare för vilken organisation som helst. Det är inte fackkunskap som är viktigt utan enbart så kallad ledarförmåga.
Och det är protester mot just detta synsätt som nu, efter en lång tids mullrande inom lärarkåren, har exploderat i Mörbylånga.
51 lärare och annan skolpersonal protesterar mot skolchefens agerande i så kallade organisationsfrågor. Skolchefen som inte har någon särskild erfarenhet av högstadieundervisning, hon är är mellanstadielärare, kontrar med att kalla in fack och skyddsombud (!) för konsultationer inför kommande mbl-förhandlingar.
Detta kommer inte att gjuta olja på vågorna. Skolans nedåtgående spiral har nått botten och den enda väg som återstår är uppåt.
Kommunaliseringen medförde bland mycket annat en förskjutning av skolans uppdrag från undervisning till det som flumfundamentalister kallar för omsorg. Det är hög tid för de kompetenta lärarna att rycka åt sig initiativet och betona just undervisning.
Och självklart måste staten återigen bli huvudman för skolorna. Det är det enda sättet att få en likvärdig skola över hela landet där elever får samma förmåner. Lika självklart måste lärarnas status, inte minst lärarutbildningen, höjas. Det är helt orimligt att lärare ska jämställas med vilken yrkesgrupp som helst inom den kommunala sektorn.
***
Till sist kan vi inte, lätt fnissande, låta bli att notera Östrans gigantiska rubrik på onsdagens sportsektion: Här bärs världens dummaste skåning bort.
Byt ut skåning mot förslagsvis somalier, iranier, alban...ja, ni vet. Hur hade det fungerat?
Nå, vi vet att det går bra med tysk. Vi har fortfarande i gott minne Janne G:s utbrott på ledarplats mot feta tyskar som brer ut sig överallt.
***
Och så har vi skummat igenom Thomas Bodströms andra (!) memoarbok. Jistanes, karln är bara 49, hur många memoarböcker kan det bli?
Nåväl, bland intressant skvaller och insidesbetraktelser, har han i alla fall myntat en aforism. När Palme påpekade att Poltik är att vilja, säger Bodström: Politik är som att cykla...