Öland och dess stränder
Ölands långa stränder är landskapets förnämsta tillgång, men också en av öns akilleshälar: stränderna ligger där så inbjudande men ölänningarna förfogar inte över dem. Istället har ett byråkratiskt och nästan ogenomträngligt system byggts upp för att skydda Ölands stränder. I den departementspromemoria, Ds 2005:23, som kom i juli förra året, föreslås att 61 kommuner med långa stränder runt insjöar skall få lättnader i sina skyddsbestämmelser, men inte ett ord finns nämnt om Öland. Istället kan det befaras, säger Ingvar Svensson, kd, att det på Öland efter denna promemoria kan bli ännu svårare att få bygga i strandnära lägen.
Ett byråkratiskt system med få kryphål cementas nu igen helt.
Vad en strandnära bebyggelse kan betyda för Ölands positiva utveckling ser vi i Blå Rör, vid Sandvik (med alla de tjusiga villorna där) samt i Färjestadens hamn: det är en extrem efterfrågan på sådant strandnära boende, så varför skall de som lever och verkar på denna ö inte själva få bestämma över denna avgörande resurs?
Hur det skall byggas, var och när, måste i allt större omfattning få avgöras av kommunerna själva. Det är en förmyndaraktig attityd som är närmast outhärdlig som överheten nu visar mot kommunerna. Som om inte invånarna i Mörbylånga och Borgholm på ett ansvarsfullt sätt, och utan att pekpinnar, genom sina valda ombud, skulle kunna ta ansvar för var det byggs. Det är väl ingen som tar sådan hänsyn till de öländska naturvärdena som de som bor här, är födda här. Var och en begriper att om kommunerna finge bygga lite friare längs stränderna skulle det inte innebära total skövling utan en verklighetsanpassad bebyggelse på platser där folk efterfrågar bostäder: Nära havet vill jag bo, heter det ju i den visa som blivit vår nya nationalsång, Ulf Lundell, ni vet.
Strandnära bebyggelse kan till och med innebära att ej tillgängliga stränder helt plötsligt öppnas för allmänheten, vilket var fallet i Blå Rör. Och blir det inte lite trevligare i Färjestadens hamn när det blir bostäder där?
Håll ut
I går hördes talgoxen på Öland för första gången denna vinter fila på sin vårvisa; kanske är det ljuset som styr den, kanske den femgradiga värmen som svepte in och lade landskapet i dimma med en svag sol därovanför. Det skimrade över alvaret som på en Ekström-målning. Talgoxen sade till oss: Håll ut, våren kommer även i år. Kalmarsund ligger öppet, svart och blankt, och hinner väl inte frysa till i år...