Öland är redan en kommun
Vid torsdagskvällens summeringsmöte på Strand i Borgholm efter Skördefesten var de församlade eniga om en sak: En bättre, mer lyckad och innehållsrik Skördefest har Öland inte genomfört; tioårsjubileet blev i alla avseenden lyckat, från invigningen i Stora Frö, över Konstnatten till själva väderleken, som aldrig kommer att kunna återupprepas om icke Vår Herre skulle vilja repetera miraklet från hösten 2006, vilket förefaller osannolikt.
Vad som dessutom visades under summeringsmötet var att Öland genom Skördefesten redan är bliven en kommun: alla drar åt samma håll inom landskapet, från Långe Jan till Långe Erik; den formella kommunala, administrativa fusionen är mer en formalitet. Politikerna verkar frånsprungna och har inte riktigt hängt med.
Nästa år försvinner anslagen från Regionförbundet och låt då Ölandsbladet få säga detta, uppriktigt, ärligt och med erkänsla: Regionförbundets satsning på Ölands Skördefest har varit en risksatsning, som blivit en verklig lyckträff. Regionförbundet har del i den succé som Skördefesten utvecklats till.
Återstår så att säkra Skördefesten för framtiden.
Den ideella föreningen Ölands Skördefest behöver ett kapitaltillskott för att slippa leva ur hand i mun en ekonomisk bas på ett par miljoner kronor, kanske tre-fyra, är en nödvändighet; för Ölandskommunerna är ett sådant kapitaltillskott inget bidrag utan kan bokföras på kommunernas investeringskonto bland vattenrör, gator och elledningar, sådant som ger inkomster efter hand, under många år.
Det är, som Erik Dahlberg sade redan år 1697 när han inspekterade Borgholms slott, i de goda tiderna man skall planera för de dåliga.
Värsting?
Vem är största värstingen? SSU:s Anna Sjödin som kallar en invandrare för svartskalle, sådana som dig ska vi kasta ut, som slåss på krogen i fyllan och villan och hotar med justitieministern eller en ny borgerlig minister som bland 142 andra mer eller mindre bemärkta politiker glömt betala tv-licensen?
Aldrig tidigare i svensk presshistoria har det illustrerats mer tydligt att svenska journalister till nästan 80 procent röstar på partier till vänster. En borgerlig journalist är lika sällsynt som den stäppörn som förirrat sig in i en fälla på Ottenby häromdagen.