Minnen av en mörk tid

Gårdagens gripande av Ratko Mladic, bödeln i Srebrenica, inger förvisso hopp. Inte bara för Balkan utan för världen i stort. Folkmördare ska inte komma undan eller kunna ta det lugnt med miljoner i bagaget på soliga semesterorter när det hettar till.

Balkankrigen berörde alla. Flyktingströmmarna rullade över hela Europa och givetvis även upp till våra trakter. Här på Öland tog vi emot mängder av traumatiserade flyktingar. För Balkan blev det förstås en enorm braindrain utan like, medan mottagarländer kunde glädjas åt ett inflöde av högutbildade och initiativrika människor som ville skapa sig en ny framtid.

Borgholm ska exempelvis vara väldigt glada över den positiva skjuts man fick i det politiska livet.

Vi erinrar oss dock i dessa dagar även den oerhörda hjälplöshet och ilska man som vanlig utanförstående svensk – och europé, kunde känna vid betraktandet av den balkanska idiotin där galna våldsverkare fick fritt spelrum.

EU har aldrig varit ynkligare än under de första åren på 1990-talet. Man visade en fullkomligt obegriplig inkompetens – Tysklands blixtsnabba erkännande av Kroatien, och impotens – inte ett finger lyftes för att sätta stopp för vad alla såg skulle komma.

Även för FN var det en mörk tid. Inte minst i Srebrenica där FN-trupperna (en holländsk kontingent) stod som handfallna statister när Mladic och hans anhang satte igång med mördandet. Och mördandet skedde i en region som FN förklarat som skyddszon.

Nej, det var en av mänsklighetens dystraste stunder som förhoppningsvis aldrig kommer åter. Låt oss hoppas att kommande rättegång i Haag inte blir något slags politiskt spektakel, utan en juridiskt ren process. Och att vi därefter kan sätta punkt. Men glömma ska vi inte göra...