Måtte vi inte bli gamla...
Det har varit en hel del fokus på den äldre delen av befolkningen de senaste dagarna.
Kort härförleden förundrades vi över det tanketomma förslaget att förvandla Kalmarsundsregionen till ett slags svenskt Florida. Den glimrande idén som framfördes på en konferens i Kalmar gick ut på att locka pensionärer att bosätta sig här.
Den listiga baktanken vara att pensionärer är en välmående grupp, som när de väl lockats hit till de arktiska markernas utkant, heller skulle strössla sitt guld över våra nejder i stället för att bosätta sig i Marbella, Cannes eller var det nu kan vara. Det vill säga de som har råd vilket inte kommer att vara alltför många med tanke på det orangea kuvertets innehåll.
Annars har det mest varit tal om vanvård inom omsorgen av de äldre. Särskilt ett privat företag inom äldrevårdssektorn, Carema, har hängts ut som en vinstmaximeringsmaskin som till och med väger blöjor i sparsyfte. enligt DN har socialstyrelsen över 150 tillsynsärenden mot vårdenheter som drivs av detta bolag.
På ren svenska låter det här för djävligt och det gör inte precis reklam för privata initiativ inom vårdsektorn, vilket givetvis oppositionen kommer att för ut med all önskvärd tydlighet.
Vi anser nu inte att det är ett axiom att staten är den bästa vårdgivaren, men i alliansens klart ideologiskt färgade privatiseringsiver är det uppenbart att man glömt en väsentlig detalj en reglerad kontroll av verksamheterna.
En uppenbar ångest håller nu på att utbreda sig bland 1940- och 1950-talist-kretsar. Frågan: hur kommer det att bli när jag får svårt att klara mig själv? borde inte ge upphov till förtida hjärtklappning i ett så kallat välfärdssamhälle.
Vi anar, eller mer korrekt, vi är säkra på att äldrevård och privata vårdbolag kommer att vara ett bärande tema under lång tid framöver. Det trista i sammanhanget, bortsett från misskötseln inom vården i sig, är att oppositionens enda lösning på problemet kommer att lyda: förstatliga.
Vi hoppas på bättre förslag från de regeringsbärande partierna.
