Men låt oss utgå från sannolikheten. Den som förstörde de fina konstverken i Färjestadens hamn var en yngre förmåga. Och personen i fråga lär inte ha varit ensam.

Den som förstör finner ofta ett större nöje att göra det inför andra, även om också det bygger på erfarenhet och antagande.

Just Färjestaden har varit extremt drabbat det senaste året. Jag vet inte hur många artiklar vi haft med Mörbylånga kommuns arbetsledare Anders Hedlund, där han besviket fått konstatera att julbelysningen, sommardekorationerna eller skolgårdarna vandaliserats.

”Är det värt det, att försöka göra det fint igen?”, undrar han luttrat.

Vad svarar man på det?

Förskolebarnens odlade tomater krossas mot skolväggen, flaggor halas ned och bränns upp. Någon tänder eld på Arnes stavhoppsmattor, en annan skjuter sönder busskurer med kolsyrepistol.

Efterarbetet är dyrt och tröttsamt. Redan ifjol beskrev kommunledningen i Mörbylånga utvecklingen som ”bekymmersam”. Ett år senare är läget inte bättre, snarare sämre.

Visst, det går att propagera för ett övervakningssamhälle med kameror på alla någorlunda offentliga platser. Men det är inte bara dyrt utan också integritetskränkande.

Någonstans kan jag inte låta bli att undra - finns det inga vuxna som ställer frågor? Visst anar väl vi föräldrar när våra barn haft något ”fuffens” för sig? Det där när någon kommer hem lite för sent, uppträder hur korrekt som helst och helt plötsligt ställer in disken efter sig - sådant som får alla varningsklockor att ringa.

De där följdfrågorna:

”Var har ni varit? Vilka var med? Vad hittade ni på?”

Alla föräldrar är sina egna barn närmast. Sedan kan vi utgå från att alla barn både gör bra eller mindre bra saker. Det ingår på något sätt i livets skola, att hitta balansen kring vad som är okej och vad som inte är okej.

Om man ska akta sig för att trilla i ”Helvetesgapet” så är det ju i trakterna av Helvetesgapet man lär sig, som Astrid Lindgren skaldade.

Jag tror att alla föräldrar har en magkänsla. Det ska gudarna veta att man inte alltid orkar att ta alla strider. Men att mellan varven ställa de där lite jobbigare frågorna - ”var, vilka och vad” - det kommer inte att göra samhället där vi bor sämre.

Då är möjligheterna större att vi får behålla höstpynt och lite julbelysning som lyser upp det öländska vintermörkret.