Det är en lite diffus rollbeskrivning och på det hela taget har det tagit Mörbylånga kommun tjugo år att hitta ett sätt att förhålla sig till världsarvsutnämningen.

Från början hamnade världsarvet i knät på den ena avdelningen efter den andra. Ett tag på kultur- och fritid, ett tag på näringslivssidan för att sedan svänga tillbaka till ytterligare några avdelningar.

Jag ska inte säga att världsarvet var en het potatis, men det var i vart fall något som ingen riktigt visste hur man skulle hantera och därför gärna skickade vidare.

Allt fokus vid millennieskiftet låg vid att få den där utmärkelsen. De flesta var överens om att ett världsarv på södra Öland skulle kunna innebära en fördel för kommunen och Öland.

Men efter segerfesten så hände...inte mycket.

Med rekryteringen av Emma Rydnér från Bläsinge hände någonting. Hennes kärlek för södra Öland går inte att ta miste på i både tal och sociala medier. Den kärleken smittar av sig.

Under helgen som gått och under nästa helg så står världsarvet i fokus. Det är många små arrangemang som samlats under ett och samma paraply. Det är inte svulstigt, det är arrangemang där kostymen så att säga sitter rätt.

Pandemi-året har på ett märkligt sätt blivit ett lyft för södra Öland. Fritidshusfolket upptäckte att det gick att vara kvar i sina hus året runt och jobba på distans.

Och när inomhus-evenemangen ställdes in och familjerna skulle aktiveras - ja, då blev södra Ölands alla fina vandringsleder och naturområden dit kosan styrdes i stället.

Börjar vi rent av närma oss ett världsarvsmuseum eller en infocentral, något slags nav för världsarvsbesökarna?

Det tog tjugo år och en världspandemi - men nu känns det banne mig som att södra Ölands världsarv verkar vara hemma!