Kommunposten handlar om vilket Sverige vi vill ha

I fyra dagar har Ölandsbladet nu försökt att få tillgång till de mejl som vi vet har sänts till Mörbylånga kommun. Utan framgång, är väl bäst att tillägga.

Så får det inte gå till. Det är ett brott mot offentlighetsprincipen och ytterst också ett hot mot demokratin.

Ja, det låter så storslaget, så svulstigt, när en liten lokaltidning tar sådana ord i sin mun. Men det är faktiskt ytterst vad det handlar om.

Om inte Ölandsbladet kan få ta del av de handlingar, som vi enligt lag har rätt att ta del av, så får inte vi eller tidningsläsarna någon insyn i det som händer på kommunhuset. Beslut fattas utan att vi kan ha några som helst synpunkter.

Skillnaden mellan diktatur och demokrati är inte så himla stor.

Borgholms kommun kunde i förra veckan berätta att de var ”etta” i en undersökning om servicenivå för sina kommuninvånare. Mycket glädjande.

Men vad vi i de tre lokala medieföretagen inte avslöjade var att vi i direkt anslutning till presskonferensen, om den förträffliga servicen, också satt i vad som kan liknas vid ett krismöte med kommunalrådet och kommunchefen.

Förutsättningarna för media att arbeta i de öländska kommunhusen har kraftigt försämrats det sista året. Vi får inte längre komma in i kommunhusen, jo i Borgholm får vi det nu efter vårt möte i förra veckan med kommunledningen.

Men det finns det som är ännu värre.

Vi får nämligen inte ta del av alla de mejl som sänds till och från kommunhusen, i alla fall inte i mer än väldigt begränsad omfattning. Detta trots att mejl absolut är att betrakta som offentlig handling.

Jag vet inte hur ni kommunicerar med myndigheter eller företag, själv gör jag det via just mejl. Känslan är att jag nog inte är ensam, även om jag inte kan ange i procent-tal hur mycket av den kommunala posten som skickas via epost. Stor del är det i varje fall.

Nu kommer de tidningar som bevakar de båda öländska kommunerna att följa upp hur demokratins spelregler efterföljs. Vi gör det för vår skull, för våra läsares, för skattebetalarnas och ytterst också för vårt offentliga samhälles skull.

Vi ska inte behöva fråga om post som vi vet om har skickats mellan förtvivlade föräldrar och Mörbylångas m-sektor, eller mellan oroliga nordölänningar med vildsvinsskadad mark som undrar vad Borgholms kommun tänker göra.

Att stänga kommunhusen är förstås ett alternativ.

Men det handlar i förlängningen om vilket Sverige vi vill ha.