Ett annat Öland

”Jag längtar marken,

jag längtar stenarna

där barn jag lekt...”

Författarinnan Barbro Lindgren i Glömminge har skrivit en artikel på det nya året där hon drömmer sig tillbaka till ett Öland som inte finns, ett Öland utan Ölandsbro, med små jordbruk, minimal biltrafik, med färje- och tågtrafik. Framförallt är hon beundransvärt konsekvent i sitt bekämpande av Ölandsbron, som inte har fört något gott med sig, skriver hon.

Bron har inte kunnat hindra att Sockerbruket, Önos, Forsheda och de många öländska mejerierna har försvunnit, skriver hon.

Det är förstås sant, men har dessa smärtsamma nedläggningar med Ölandsbron att göra? Knappast. Nedläggningarna är resultatet av rörelser inom de fria marknadskrafterna; man kan beklaga det, men det är den ekonomi och de villkor vi lever under.

Det märkliga är ändå, att trots dessa nedläggningar och trots den nuvarande recessionen är arbetslösheten på Öland den lägsta i Kalmar län.

Det beror på den förkättrade Ölandsbron. Varje dag reser 3 000 ölänningar in till sina arbeten på fastlandssidan - hela området Öland, Kalmar, Nybro, Torsås är i dag ett sammanhängande arbetskraftsområde och med kommunalrådet Ivar Nilsson i Borgholm kan vi säga: Regnar det inne i Kalmar duggar det lite på Öland, med andra ord, vi hör ihop. För Ölands skull, måtte det gå bra för Kalmar.

Det är lätt att instämma i och drömma sig med i Barbro Lindgrens nostalgiska betraktelser över ett svunnet Öland, som hon önskar sig tillbaka till och man kan hålla med henne om att allt var inte sämre förr, mycket var till och med bättre, men hon är en hopplös romantiker, godhjärtad och snäll men helt orealistisk. Ta detta med det öländska jordbruket. Visserligen finns det en och annan öländsk småbrukare kvar och vi önskar väl alla att de så länge det är möjligt orkar stå emot Arlas orättvisa hanterande av de små bönderna. Men den öländska jordbruksnäringen av i dag är högteknologisk, storskalig och kapitalintensiv, det måste vi inse. I en öländsk ladugård kan i dag finnas flera hundra mjölkkor, ofta har gårdarna flera anställda och de drivs med krav på en normal kapitalavkastning; snart finns det bara en storbonde i var socken. Ett öländskt jordbruk är i dag ett företag  som är satt på aktiebolag och som har miljonomsättning. Utrymmet för bonderomantik är minimalt.

Turismen är ett annat ekonomiskt ben för ölänningarna, men golfbanor och massturism är liksom inte Barbro Lindgrens ”grej” - hon önskar sig ett Öland som det var kring 1950, och vem gör inte det, men tyvärr.

Tåget har gått, järnvägen är nerlagd och rälsen uppriven.

Men när Barbro Lindgren mot slutet av artikeln önskar sig en saluhall i Färjestaden för öländska produkter är hon inne på fast mark - vart tog denna fina idé vägen?