Vida berömd Leygraf på VIDA

HALLTORP

Borgholms Musik- och Teaterförening i samarbete med Vida Museum med flera, hade den outsägliga glädjen att hysa pianisten, professor Hans Leygraf, från Salzburg, Österrike inom sina museala väggar.

Årets näst sista jubileumsevenemang då BMT fyller 20 år som kulturförening firades med att nestorn bland 1900-talets pianovirituoser Hans Leygraf, född i Sverige 1920, men sen 1972 bosatt i Österrike, där han fram till 2007 haft en professur på Universitetet Mozarteum.

Hans Leygraf har fyllt 89. Lite döv är han, lite osäker i gången, men vilken pianist! Kanske måste man ha ett långt livs erfarenheter bakom sig för att tolka musik så som Hans Leygraf gör. Det var en magisk stämning i den fullsatta lokalen. Publiken fick lyssna till wienklassiska tongångar av fyra berömda, odödliga mästare. Med Joseph Haydns Pianosonat i Ess dur inleddes kvällen och detta är musikhistoria för den som kan och vet. Musik för cembalo spelades gärna och ofta av amatörmusiker och instrumentets begränsning och fördelar gjorde att man som kompositör utvecklade snillrika variationer på teman som utvecklades till olika musikformer. Sonaten, den form som även Beethoven använde, utvecklades i takt med att klaverinstrumenten förändrades, blev större och fick ett annat klangregister. Både Haydn och Beethoven var lysande pianister och komponerade alltså efter vad de själva kunde behärska på sina instrument. När amatörerna skulle spela, blev det problem, de klarade inte av de svåraste passagerna. Furstehoven och privatpersoner beställde musik av kompositörer som levererade men inte alltid så att det passade beställaren.

Franz Schubert har skrivit så kallade Impromptus, impulsiva improvisationer. Schubert var också skicklig musiker och han var en omtyckt pianist som underhöll med sin musik, ibland ackompanjerande en sångerska eller deltog i ensemblespel. Under sitt korta liv !797-1828, skapade han några grupper av impromptus som han gav ut som kvartett för solopiano. De hänger ihop så som om de hade varit ett enda stycke musik med fyra satser. De sista fyra är komponerade 1827, alltså året innan Schubert avled. Det som utmärker Hans Leygrafs musikalitet är den livsglädje han utstrålar, liskom Schuert gjorde, samtidigt som man anar ett stort, mörkt bråddjup. Om en musiker spelar briljant, betyder det inte nödvändigtvis att det är ur djupet av en konstnärssjäl musikern hämtar sin känsla. Det kan ju vara teknisk briljans, inget annat.

När mästaren Hans Leygraf spelar är det ett långt livs visdom och intellektuell skärpa som skapar förutsättningarna för lyssnaren att uppleva något bestående. Musik är ju ett stundens verk. Det tar många gånger så lång tid att komponera och sedan öva in, för att slutligen, under en kort stund låta lyssnaren njuta av verket. En bild, kan man njuta av hur länge som helst, musik kommer som ett underverk in i vårt medvetande. Den som förmedlar undret måste veta vad som sker och måste kunna trollbinda.

Hans Leygraf satt oberörd av sin omgivning, intresserad av detta enda, att spela det vackraste, det mest genomlysta han kunde åstadkomma, efter ett långt livs övning.

Den wienklassiska musiken kan verka ytlig och enbart elegant och förförande vacker. Den är mycket mer än så, det är därför den överlever och blir . De största av wienkalssisisterna, dit Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert hör, har mycket mer att erbjuda än blott och bart öronfröjd. De har stora fonder av känslor och de bjuder verkligen på sina innersta tankar och känslor i sin musik. Den som lyckas tolka dessa känslor så som Hans Leygraf, den är en Mästare.

Det är med stor tacksamhet och glädje som publiken tackar när den magiska kvällen var över. Stående applåder och jubel, blommor och present, fick mästaren ta emot. Genast återvände han och gav publiken ett extranummer.

Glad och lycklig syntes han spela för den åter andlöst tysta publiken.

Se det var ljuset i mörkret denna novembersöndag.