Traditionellt måleri blir allt viktigare
När den 93-årige limhamnskonstnären Tage E Nilsson, som regelbundet tillbringar sina somrar i Runsten på Öland, i lördags den 23 oktober avslutade sin utställning på Galleri Lilla Uppåkra utanför Lund hade han sålt nästan hälften av de sammanlagt 35 målningarna.
Det var hans tredje utställning på galleriet, den första redan år 1996. Den omfattade verk från slutet av fyrtiotalet till de första tio åren av tvåtusentalet. Människor och landskap var de motiv som dominerade, och i synnerhet de öländska landskapsbilderna som han alltid målar utomhus. Här är det färgen som dominerar, påpekar Yvonne Olefjord Sjöström i en djupt uppskattande anmälan i Limhamnstidningen som framhåller det rika koloristika uttrycket hos denna ljusets mästare.
Att det var en välförtjänt succé avspeglades också på rösten när Tage ringde i lördags. Nu skickade han samtidigt också den recension som jag citerade ovan och bad om en kommentar till de tillägg som recensenten hade anfört i sin artikel. Det gäller dels de inledande raderna där hon talar om ett nästan utmanande måleri och dels, slutsnittet där man kan läsa in hennes många erfarenheter från den egna galleriverksamheten i Simrishamn:
Besökaren i ett konstgalleri ställer ofta frågor om konstverken
som avslöjar hur svårt han/hon har att instinktivt försjunka in i dem eller förstå dem, men det har alltid gjorts många konstverk utan något syfte alls utöver att vara konstverk.
Som av en slump sammanträffar den reflektionen också med de tankar som den unge författaren Ola Nilsson framförde samtidigt i en essä i Aftonbladet Kultur 23/10 (finns även på webben) där han skriver:
Jag kan förstå varför vetenskapen, filosofin och akademin vill ta det konstnärliga skapandet till sig genom att skapa forskar-utbildningar för de olika konstarterna. I bästa fall handlar det här
om att man har insett att konstnärligt skapande är ett unikt sätt att tänka, som säger oss något om människan och världen.
Jag förstår också varför författare och konstnärer vill få en doktorsgrad och varför de vill ha en mager, men ändå tillförlitlig forskarlön undr en kort period. För även om skapandet erbjuder möjligheten att vara i fred med världen och slippa tjäna pengar, så måste man ju ändå dra in pengar på något sätt, och då kan man lika gärna bli akademiker som något annat.
Men man dödar skapandet genom att kalla det för ett undersökande av världen, som om det vore ett vetenskapligt forskningsprojekt. Det konstnärliga skapandet är inte ett undersökande av världen, det är ett skapande av världen .
(min understrykning)
KALMAR KONSTMUSEUM
Detta leder oss i sin tur vidare till Kalmar Konstmuseum som, i strid med Kulturrådets beskrivning av verksamhetsgrenarna på statsunderstödda museer (nämligen 1 att samla och bevara och
2 att visa och förmedla) varken visar eller förmedlar de lokala samlingarna som det förfogar över. Jag vågar inte fråga om det uppmärksammade den på museet representerade engelske konstnären Roland de Wolfs frånfälle för några veckor sedan. Den pinsamma händelsen då man vägrade låna ut Lotte Lasersteins porträtt av chefredaktören Torgny Segerstedt till en utställning på Per Ekströmmuseet tvärs över gatan, är dock spridd över hela stan.
När 75 procent av de utländska besökarna anger samlingarna som det avgörande skälet till besöket på de stora museerna kan det mycket väl bidra till de sjunkande besökssiffrorna.
MINNESORD
Men jag ska inte klaga. Låt mig bara citera DN:s minnesord (den 26/10) över den förre musei/kulturchefen i Eskilstuna Göran M. Silfverstolpe som nyligen gått ur tiden. Han kom till Eskilstuna 1949 och blev chef för Eskilstuna konstmuseum. Museet hade sedan det grundats 1937 i den gamla vackra lasarettsbyggnaden i Kyrkoparken vid Eskiltunaån drivits av Eskiltuna konstförening. Konstföreningen hade redan lyckats lägga grund tll en konstsamling, men Göran M Silfverstolpe började mer systematiskt göra inköp och lyckades förvärva dyrgripar som Roslins Fransk Abbé, Olof Hermelins Bykgummor på Eskilstunaån, GAN:s Ombord på pansarbåten, Grünewalds Landskap, Hjerténs Blommor, Vera Nilssons På terrassen och den stora väggmålningen Händer på Djurgårdsskolan för att bara nämna några.
Han var också en utomordentlig skribent. Boken om Vera Nilsson, Sveriges Allmänna konstförenings publikation 95, 1986, har till exempel blivit en klassiker.
ERICH SCHWANDT