Spännande i Marsjö

Den tysk-svenska dubbelutställningen som visas på galleriet och antikvariatet Marsjö den 25 maj–25 juni är vid sidan av de stora separatutställningarna på VIDA och Himmelsberga museum den intressantaste händelsen på den öländska konstfronten.

Sabine Weise och Hans Olofsson träffades vid Akademie der Bildenden Künste i München där båda studerade 1991–1997.

Under de elva åren som de har följts åt har dock båda utvecklat omisskännliga ”idiom”. Sabine Weises linjeteckningar, utförda i ett skiktmåleri med färgpennor och vit akryl på duk har en vital och skimrande musikalitet i kompositionen. Den ytliga likheten med kopplingsscheman och stadsplaner ger snart vika för spännande rumsupplevelser som uppstår under processen, då linjer försjunker under vita avlagringar, men också genom den poetiska frigörelsen då linjen får ett eget liv och det uppstår brytningar, allusioner och korrespondenser mellan de antydda formfragmenten. Allt efter läggning kan man då läsa hennes teckningar som moderna dikter eller musikaliska kompositioner. För mig är det barockens formspråk som återkommer.

Hennes teckningar bildar dock alltid en helhet som kan avläsas. Så var det även när hon, som Weise berättar, arbetade seriellt förut.

Hans Olofssons oljemåleri har en tyngre rytm. Vi har sett hans verk förut då han utställde på Galleri Mittbrodt i april 2000. Formelementen var då minimalistiska med breda horisontala färgstråk bakom och framför varandra. I dag är hans måleri fortfarande abstrakt men har också fått en mera sakral ton av växande genom den vertikala riktningen som numera dominerar.

I katalogen från konsthallen i Hishult, där de utställde tidigare i år, nämns Hill, Rodhe och Cézanne som inspirerande förebilder, vilket får mig att tänka på Ulf Linde som berättade att ”när Rodhe målade trianglar i Bohuslän 1948 brukade han ställa de färdiga dukarna ute i naturen för att se om de höll. Han ville att de inte skulle ha något förkonstlat i sig, utan att de skulle kunna ses som bara ett annat stycke anonym, konkret natur.”

Jag tror att det även för Hans Olofsson är rytmen i naturen som han vill uttrycka i sina dova, naturnära men likväl nyansrika målningar.

Weises och Olofssons verk är, utom i galleriet, också hängda i antikvariatet, vilket är fördelaktigt framför allt för Sabine Weise.

Där korresponderar nämligen de något tidigare teckningarna , som målade på byggskivor, utomordentligt väl med den grovhuggna kalkstensmuren med sitt rektangulära formspråk.

Hans Olofssons ”hybridmålning som hänger längst in mellan bokhyllorna tycker jag dock mindre om.

KONSTSKOLA

Hans Olofsson (född 1966) hade fått sin grundutbildning på Stockholms konstskola 1984-86 och därefter på konstskolan Idun Lovén innan han studerade på akademin München. För Sabine Weise som hade utbildat sig först i Leipzig där hon föddes 1968 var murens fall 1989 avgörande för hennes studier i München.

2002 flyttade paret tillbaka till Leipzig som då hade blivit ett sjudande centrum för det unga figurativa måleriet i Tyskland, den Nya Leipzig-skolan. De delar ateljé i Die Spinnerei som är ett gigantiskt f.d. bomullsspinneri i stadens utkant men deras lågmälda nonfigurativa måleri anknyter hellre till den musikaliska traditionen i denna kulturstad

Leipzig är, med Gewandhausorchester, Bachs hemstad men också ett litterärt och förlagscentrum vars bokmässa räknas vid sidan av Frankfurts som den vitalaste i Tyskland, i synnerhet för den östeuropeiska litteraturen.

Hans Olofsson har ställt ut i Sverige flera gånger separat redan: 1994 på Svenska bilder, Stockholm, 2000 hos Mittbrodt och 2003 på Konsthallen i Hishult. Han har däremellan även deltagit i grupputställningar.

Så även Sabine Weise, med en separatutställning på Svenska Bilder 2003 och flera grupputställningar på Gula rummet i Stuvsta.

Vad är skillnaden mellan konstlivet i Sverige och Tyskland, frågade jag. Finns det konstföreningar där? Nej, säger båda och ger därmed samma svar som de holländare jag har frågat. Det är gallerierna man måste nå.

Fortfarande är det dock en stor skillnad på den tekniska kvaliteten i konstutbildningen i öst och i väst. Den är högre i öst.

Finns det inga personalkonstföreningar heller? Nej, blev svaret. Däremot gör företagen ofta inköp och lägger ut uppdrag

på konstnärliga utsmyckningar. Ofta besöker de också elev- och diplomutställningar på akademierna.

Deras utställning i Marsjö rekommenderas å det varmaste.