Sjögrens nya mäktig samling
BOKRECENSION
För den som har följt Lennart Sjögren (född 1930) och hans livsväg i konsten och litteraturen, som lantbrukarson, fårägare, målare och författare, under de senaste 40 åren, står det klart att hans utveckling från det provinsiella till det globala i viss mån också är exemplarisk för vad många i det gamla agrarlandet har genomgått.
De som då föddes i statskyrkans hägn, då bibeln ännu var vägledande, i synnerhet på den mera avlägsna landsbygden, präglades tidigt av den lyhörda kraften i det lutherska språket som även utmärkte de svenska översättningarna. Nyligen hörde vi Torgny Lindgren berätta om vilken påverkan han upplevde av bibelns berättelser i sin ungdom. Men han nämnde också Tore Wretmans kokbok och Guinness Rekordbok som exempel på den knapphänta stil som han anser föredömlig. Det finns inga onödiga ord eller fraser i dem. På ett liknande sätt har Lennart Sjögren en gång talat om postorderkatalogen som varje år kom från Åhlén & Holm med sitt budskap från världen. För den som hade sju års folkskola bakom sig och vid fjorton års ålder hade gått alla vägar som han någonsin skulle gå i sin bygd, var detta viktiga upplysningar.
Nu är statskyrkan borta men ännu lever predikotonen kvar i hans dikter. Den har till och med blivit starkare i det senaste verket där den bärs upp av en övertygelse, en personlig närvaro, som vännen Lars Bäckström ibland förebrådde honom att han saknade. Nu har Lennart Sjögren, i den post-protestantiska eran som råder, blivit en ropande röst i öknen som talar – inte om Gud utan om medmänsklighet och ansvarstagande för naturen och den biologiska mångfalden som vi alla, inklusive honom själv, är en del utav. Dagen före plöjarens kväll, Fågeljägarna, Grönskan, Lövskogselegier, fram till Sent, tidigt, är titlar som anger riktningen i denna hans senare lyriska produktion. Samtidigt har han under åren som gått också fört en ständig dialog med sig själv och andra om konsten och om dikten som uttrycksmedel.
”Dikten är ett medel att hålla förvåningen levande.” /.../ ”Den har det gemensamt med livsåskådningen att den ger en stunds stadga åt det som egentligen ingen stadga äger. Ur ett formlöst livsmaterial bygger den upp en språkgestalt som det är möjligt att ta på med tanke och känsla,” /.../ ”en arkitektur där själva vandringen kan ha det oerhördas lockelse. Den öppnar också ett samtal vars främsta syfte inte är att bevisa, men väl att övertyga. Detta Såg Jag!”
Så skrev Lennar Sjögren om ”Diktens språkgestalter” i Lyrikvännen 1979. Det var i slutet av den första fasen i hans lyriska utveckling, då han ännu orienterade sig i världen, med förundran och igenkännande. ”Och hararna vitna, och rönndruvan glöder” kunde han citera Esaias Tegnér, och varje landskap vi ser bär inom sig bilder av andra landskap som vi har sett.
Dessa tidiga upptäcktsfärder präglades länge av begreppet ”nyenkel”. Det faktiska, behovet att dokumentera det låga närliggande, hade för många betydelse ”som en språkets startpunkt – mera detta än drömmar och profetior”. Så hade han till exempel i diktsviten Människans fot kartlagt allt vad han såg eller kunde förnimma 1972. Då var han fortfarande relativt ung: ”bäst vore att helt enkelt och rakt på sak / med en yxa hugga sig genom snårskogen / visa var man gått. Skaffa sig riktning. / Det växer upp igen”, kunde han skriva. Han söker ingen hållpunkt längre, han övar sig i gående, skriver han i inledningsdikten ”Ögat”: ” ...rädd som jag är för att bli gammal / fantiserar jag om att gående hinna upp det Omöjliga.”
Jag uppger idag tanken på världens centrum
jag är provinsiell
som en gammal friluftsmålare går jag
mellan några socknar, målar landskap, genrebilder
och det är ingen tröst, inte en undanflykt –
det blev så, det är en händelse
det är ett sätt att gående ta sig fram.
Vi som flyr in i de globala kartorna
Och vi som flyr in i det privata köket
flyendet som omger oss alla.
Han skriver om ”Lukter” och ”Grisen”, om ”Slakthus” och elementära livsfunktioner, men om kärleken skriver han bara i omskrivningar eller förklädnader, som ”natten som kvinnans kropp”. Först senare kommer ”Den andra kärleken” in, ”den metafysiska katten” eller ”Råttans kärlek” till sina ungar som också liknar vår egen. Då har han påbörjat en andra fas i sin diktning. Han ser mer än det faktiska nu, tolkar och begrundar sina iakttagelser. Han ser grymheterna, iakttar lagbundenheten i våra liv, både i djurens och människornas, men: än ”växer [det] upp igen”. Det som idag råder i hans diktning har en helt annan tyngd:
Såg ett hjärta brista
efter lång plåga
såg ett hjärta grävas ner
knappt någon sågs vid graven.
Återkom till platsen
efter många år
allt var oläsligt, övervuxet.
Jag hörde hjärtat slå.
Den korthuggna stilen i bandet Ur människovärlden skiljer sig från den nyenkla, informativa. Den finns redan utbildad i föregående diktsamlingar av Lennart Sjögren, från 1980-talet och framåt. Det som tillkommer är ett moraliskt bud. Klangen är sakral, så kan man uppfatta den, men det är inte svaren som är viktiga längre. Istället söker han till frågorna – ”eller rent av till ett tillstånd just innan frågorna formulerar sig”, som Staffan Söderlund skrev i efterordet till det senaste samlingsbandet (2004).
Någon tröst har jag ej att ge
och du kan heller inte trösta mig
tröst vore vad vi behöver.
Trafiken gnisslar så hårt
det värkar i öronen
men kanske det gnisslet ändå
på något sätt lindrar.
Värst är i sådana lägen
platser kända för sin naturskönhet.
Hans dikter har ett eget sound som man känner igen. De bygger på rytm men de blir inte musik för det, med kadenser, refränger, arior och solopartier, för att inte tala om rap. Rap, som är så modern, är ett knaggligt versmått från medeltiden med fyra takter på varje rad där formen tar över innehållet. Så inte hos Lennart Sjögren. För Sjögren är inte modern utan modernist i den klassiska, ideala linjen som går inåt. Det är inifrån han tilltalar oss, med en enträgen rytm som ska läsas högt. Hos honom är det innehållet som styr. Den som då öppnar sig för att uppleva dikten med sina egna erfarenheter får inte svaren men väl en inblick i frågorna och det okända.
”Den ideala modernistdikten – Hölderlins, Rilkes, Tranströmers – ” skrev poeten och författaren Erik Backman i augusti 1980 i DN, ”utspelar sig just före slutenheten, just där begreppsligheten håller på att uppslukas av Det Nya Okända – eller säg brorsan just när han blir inlåst på livstid eller drunknar i en vak.” Vägen inåt är dock som forskningsexpeditioner sällan framgångsrik, fortsatte han. ”Stabil, oreflekterad identitet utmärker den utåtriktade driftighetens män och de skriver sällan stor poesi”.
Försökte tända en eld
en ljusare eld
det blev ingen riktig eld
den slocknade snart
sådana eldar är tvetydiga
Till sist
om inte annat i drömmen
en mörkare eld, en hetare,
Självantänd.
Det är det absurda hoppet som inte överger oss ”Vargbarn, människobarn”. Än kan vi se på molnen som ”stackar ihop sig”:
Molnbildningarna en högsommardag
lika sköna som de romerska valven
och lika tömda på mening:
gudsmening, människomening
men till slut återstår bara en gnista – självantändning – eller visionen om barnet som sitter i glipan: ”det såg ut mot världen. / Ett barn. Det sitter där ännu.” Lennart Sjögren diktsamling Ur människovärlden är uppbyggd som en triptyk i tre delar, med fyra längre legender i mitten. Om den vore ett bildkonstverk skulle vi kunna se det framför oss. Då skulle vi se barnet i sin fakticitet. Liknar det mig eller dig? Men då skulle meningen också försvinna. I dikter ska meningen inte skiljas från ordet. Det är där det okända finns. Därför ska inte heller dikten verbaliseras för mycket. Ordet är ingen ersättning för något annat. Det är det som är meningen.
När Peter Hultsberg i maj ska försvara sin doktorsavhandling om Lennart Sjögrens diktning i Växjö, hoppas jag dock på att även den här är med. Den är Lennart Sjögrens magnum opus men också nyckeln till parnassen, som jag ser det.
ERICH SCHWANDT
Ny bok:Lennart Sjögren: Ur människovärlden. Dikter.
Albert Bonniers Förlag. 2008. 64 sidor. ISBN 978-91-0-011288-2.
Omslagsbild, träsnitt: Människans kamp av Eva Forsberg.