”Måleri är ett språk”

HALLTORP

Måleri är ett språk, sade Johan Scott förra gången, då han representerades med 14, i alla avseenden stora, målningar på VIDA konsthall. Det är nu fem år sedan men minnet av hans vitala måleri är lika levande för mig än idag.

Det är fortfarande också ”ett vackert måleri, vars häftiga färgkonstellationer kan upplevas på det ytliga planet. Men i jämförelse med 50-talets action painting och spontanism finns det i Scotts målningar en medvetenhet som skiljer dem från den

expressionistiska, romantiska traditionen hos andra av hans generationskamrater”.

Johan Scott är född 1953 i Mariehamn på Åland. Han flyttade till Stockholm 1973 och studerade på Konsthögskolan, där Ulrik Samuelsson och Dick Bengtsson vr hans mest inflytelserika lärare. Hans närmaste studeikamrater var Håkan Rehnberg och Gregor Wroblewski som grundade Tensta konsthall. Efter slutade studier hade Johan Scott sin första separatutställning i Mariehamn året därpå. Han utnämndes 1997 till professor vid Kungliga konsthögskolan och är numera tf prefekt på Institutionen för scenkonst vid Stockholms Dramatiska högskola.

Språket som Johan Scott drar en parallell till är också den häftigste gåvan som människornas fått. Det kan brukas för att sprida åsikter. Det är dogmen om tankefriheten som ligger bakom både de hänsynslösa vinstintressen och polisens vettlösa tillstånd till nazistdemonstrationer på nationaldagen. Det var de som Thorild avsåg med den berömda devisen somstår över ingången till Uppsala universitet: Att tänke fritt är stort, att tänka rätt är

större.

Det är samvetets språk som inte gör våld på naturen. Detta, som är i stort sett samma som jag skrev redan för fem år sedan, präglar också de nya verken som Johan Scott nu ställer ut på VIDA. Medan de vertikala långsmala målningarna som han visade förra gången kunde föra tankarna – för mig åtminstone – till den grekiska guda-världen som till den högsta allegorin som mänskligheten har frambragt, alluderar han här till händelser som vi kan uppleva på närmare håll. Det medför inte a priori att han låser tolkningen, dock är riktningen är tematiskt given.

Så var det med Våldet som var temat för fyra av målningarna på den inre (eller västra) väggen. Jag tolkade spontant den högra bilden som mordet på 20-talet på Rosa Luxemburg i Berlin, men riktningen var inte helt galen. På ett liknande sätt upplevde jag först en bataljmålning i bilden till höger på den norra väggen – jag trodde jag såg Gustav Adolf falla ner död från hästen som reste sig, men när jag gick närmare såg jag att hästens huvud i själva verket var foten på en man som överfölls av ett lejon. Det var den romerske kejsaren Titus död som han hade i tankarna, sade Johan Scott, när jag frågade honom.

Titus var den som slutförde kriget mot judarna och förstörde Jerusalem

Målningen bredvid, som jag tolkade som en bild av Europa som bortfördes av en tjur (fast jag tyckte att tjuren såg alldeles för snäll ut) föreställde i själva verket om myten om Sisyfos kamp mot meningslösheten. Han hade straffats av gudarna att bära eller rulla en stor sten uppför ett berg som sedan omedelbart rullade ner igen. Den fransk-algeriska författaren Albert Camus och Jean Satre förde en strid om detta i slutet av 1940-talet, Camus för moralens (eller samvetets) betydelse, Sartre för den historiska processen.

Här spelar också det tekniska utförandet en viktig roll. Målningar är, som även på den förra utställningen, gjorde på pannåer av aluminiumplåt somn är lätta att spika upp. Huvudlinjerna tecknas upp med tuschpenna och täcks med en ”gesso” – en grund – som laveras med en tunn tempera- eller akrylfärg på vilken oljemålningen ofta utförs vått i vått och med mjuka penslar. Det kräver hög koncentration och ganska lång tid.

Det är alltså innehållet som skiljer de båda utställningarna åt. Allt sammantaget var det dock en stor glädje att återse konstnären och få uppleva den stora utveckling hans måleri har genomgått umder de senaste fem åren.

Han bor kvar på Åland men har också en stor ateljé i Hökarängen, byggd på 1960-70-talet, en tid då man fortfarande byggde ateljéer i Stockholm.

ERICH SCHWANDT