I naturens öga

För oss ölänningar är Anders Johansson främst känd för sina många böcker om Öland där han i ord och foto dokumenterat detta landskap som ingen nu annan levande författare- det är böcker som andas både noggrannhet och kärlek till det landskap som han genomströvat – den brett upplagda boken Ölands stora alvar bildar en av toppunkterna i denna rikhaltiga produktion.

Men sen några är tillbaka har Anders Johansson tillfälligt lämnat Öland som författare och inriktar sig nu på Småland. Med samma inkännande som han tidigare betraktade Öland skriver han nu om sitt nya landskap. Men han säger samtidigt att hans vandringar inne i Småland på sitt sätt är en fortsättning av de många strövtågen på Ölands alvar – där på slätten fanns en ödslighet som kan påminna om tystnaden i de stora skogarna, på Öland stod träden som ensamma solitärer, i Småland finns de till övermått – trädet, säger han har med människan att göra, och man kan som läsare notera att en av hans allra tidigaste böcker från 1983 bar titeln Under Träden.

När tiden är mogen återkommer han till Öland i ett nytt manus han har under arbete, men årets stora bok heter helt enkelt Småland med underrubriken ”Skogar och vatten, en gästgivargård och en kungsgård”. Det ska genast sägas att det är en praktfull bok där författaren generöst öser ur sin kunskapskälla och överlämnar samtidigt åt läsaren ett stort och generöst knippe av bilder, som visar att Anders Johansson är en av landets främsta naturfotografer .

Det är många olika miljöer som passerar förbi . Här finns en initierad skildring av livet runt och inne i familjeföretaget Stufvenäs gästgiveri, där festliga episoder varvas med berättelsen om hur en familj bygger upp ett stort företag med runt 5.000 gäster runt årets julbord. Besöket hos Viveka Fransson, arrendatorn på Kronobergs kungsgård, är en nära och okonventionell skildring om hur en förfallen institution rustas upp med en insats av stort och hängivet personligt arbete till den mönstergård den är idag. Här finns också ett initierat vänporträtt av professorn och bygdeforskaren Jan Gustafsson. Vilhelm Moberg, smålänning och världsmedborgare får också ett särskilt kapitel och det råder inget tvivel om att Anders Johansson ser sig som en lärjunge till denne upproriske författare – vars böcker en gång i tiden brändes på Värnanäs gods.

BOK FÖR ÖGAT

Bilderna i boken uppgår till drygt 160 varav flera av dem täcker hela uppslag. Det är alltså i hög grad också en bok för ögat. Vad jag fäster mig vid är bildernas exakthet, de är dokument från en speciell trakt, men samtidigt bär de också på den hemlighet som finns outtalad i dokumentet – det kan röra sig om en skogsglänta, ett djurs pupill, en stenmur som visar tidigare generationers odlingsmöda eller det abstrakta mönster som kan uppstå i ett rinnande vatten.

Sjön Allgunnen som är Smålands näst största sjö och trakterna runtom blir själva navet i boken. Författaren säger att han med sin lilla bil kört omkring 4.000 mil under ett par års tid genom detta begränsade område, utrustad med anteckningsblock och kamera. Det säger något om den uthållighet som ligger bakom den bok som här blivit sin egen verklighet.

Det finns i Anders Johanssons författarskap en risk att debattören och polemikern skymmer poeten Johansson, men i den här storslagna boken klarnar sikten och man får se författaren i helfigur. Tom Hedlund har i en uppsats om Anders Johanssons poesi också sagt att den finns inte enbart i de enskilda diktsamlingarna utan är också invävd i hans bilder och prosa: ”Överallt i denna text- och bildvärld finns lyriken som en bärande ton, som en attityd och ett sätt att se. I själva verket är Anders Johansson i viss mån lyriker vad han än skriver om.”

NUTID OCH FORNTID

Många olika kapitel kan räknas upp, nutid står alldeles intill forntid i ett så gammalt kulturlandskap som Småland, merkantilt flotta miljöer intill ”småfolkets” mera anonyma tillvaro, Anders Johansson har en eminent förmåga att kunna vistas i sådana helt skilda miljöer och avläsa olika grundmönster.

Men vad som mest och varaktigast stannat i mitt eget personliga minne är kapitel med titlar som Vattnen, Skogen, Att lyssna, Deras ögon. Här är det naturen, den nära och hemlighetsfulla som står i fokus. Jag har i en tidigare uppsats kallat Anders Johansson för Lyssnaren, jag finner här ingen orsak att ta tillbaka det påståendet. Att avlyssna naturens meddelanden så som de kommer till uttryck i vegetation, i träden, i djurlivet – uttryck som visar hur vi som människor är nära förbundna naturen, det har Anders Johansson gjort till något av en livsuppgift. Att känna sig förbunden med naturen är också att i djupare mening bli förbunden med det mänskliga: ”Aldrig känner jag mig så förbunden med det mänskliga samfundet som när jag är ensam i skogen en mörk natt.” - - ”Med språkets hjälp kan jag tämja natten och ge den en nästan mänsklig temperatur så att den pressar sig in i min mänskliga ram. Dock inte helt och hållet och det är säkert detta tomrum som är så lockande att få veta mer om.”

ENSKILDA DJURET

Han är vad djuren beträffar inte i första hand en art-forskare, det är den enskilda individen som blir det centrala. Både här och i tidigare böcker pläderar han för ett starkare inkännande i vårt förhållande till djuren. Det enskilda djurets förmåga att som vi känna både smärta och glädje – att han så tydligt och ihärdigt framhåller just denna individualism också inom djurvärlden är hans bestående insats som naturskribent.

Så blir ”Småland” dels en vägvisare till de olika kulturmiljöer inom den begränsade geografi författaren valt, samtidigt är den en vägvisare in mot ett betydligt större område, det man kan kalla Naturens ansikte – ett ansikte vi aldrig förnuftsmässigt helt kan förstå men som just därför så fascinerar.

LENNART SJÖGREN