Havets kulturarv åskådliggörs
BOKRECENSION
Bokens titel Vrak i Östersjön förlorade för världen är en sanning med modifikation. Ett bättre förklarande titeltillägg borde varit konserverade för framtiden.
Björn Hagberg, Carl Douglas och Jonas Dahm (foto),
Vrak i Östersjön förlorade för världen (Prisma 2008 inb 165 sid)
Boken tillhör ämnesområdet marinarkeologi, en arkeologisk specialitet i snabb utveckling. Man kan utan vidare säga att Anders Franzéns upptäckt av Vasa var ett av de första genombrotten i denna snabbt växande forskningsgren. Tillsammans med Bengt Grisell lyckades han också lokalisera vraket av Kronan utanför Hulterstad på sydöstra Öland. Kronanutgrävningarna pågår fortfarande sedan många år sommartid. Det råder ingen brist på framtida forskningsobjekt. Uppskattningsvis finns på Östersjöns botten uppemot 100 000 mer eller mindre välbevarade vrak. I motsats till fornlämningar på land har dessa fått vara orörda i 100-tals år, i princip bara skadade av skeppsankare och trålar.
Salthalten är så låg att den så kallade skeppsmasken inte kan vistas där. Syrehalten på bottnen är låg liksom temp., vilket medför att träföremål på havsbottnen i princip konserveras. Den enkla dykteknik som dominerade till för några decennier sedan gjorde att det som fanns på botten i stort sett fick vara i fred.
EN ÖKAD TILLGÄNGLIGHET
Ny teknik har revolutionerat tillgängligheten på gott och ont. Vrak äldre än 100 år skyddade enligt fornminneslagen, men har tyvärr inte hindrat mindre nogräknade sportdykare från vrakplundring. Den snabba teknikutvecklingen har dock haft det goda med sig att havsbottnensfornlämningar har gjort åskådliga för den breda allmänheten, vilket denna utmärkta bok visar. GPS-tekniken har gjort det möjligt att på metern när återkomma till vrakplatsen utan att den behöver märkas ut med någon boj, till förtret för presumtiva vrakplundrare. Med hjälp av batymetri och sonar kan detaljerade digitala bilder av bottnarna och vad som finns på botten erhållas. En alltmer förfinad ekolodsteknik underlättar själva lokaliserandet och slutligen när det är dags att dyka på vraket ger moderna undervattenskameror utmärkta bilder.
Med tanke på den enorma mängd vrak som finns i Östersjön blir det givetvis ett begränsat urval i en bok på 165 sidor, där halva boken upptas av utmärkta undervattensbilder i färg, i de flesta fall de första bilderna sen förlisningen. Ett bestående intryck är hur välbevarade trädetaljer är efter lång tid på sjöbotten. Däremot har rosten redan efter mindre än ett sekel gått hårt åt stålskroven.
NYARE VRAK DOMINERAR
Tyngdpunkten ligger på vrak från första och andra världskriget. Jag skall inte här komma med en uppräkning av dokumenterade vrak, men jag vill särskilt framhålla Wilhelm Gustloff, som sänktes utanför Rügen i andra världskrigets slutskede. Världshistoriens största sjökatastrof med cirka 7 000 omkomna, till största delen flyktingar från den framryckande Röda armén. Fartyget torpederades av en sovjetisk ubåt. Interiören är mycket välbevarad och dokumenterad med ett flertal bilder. Ett annat vrak är den svenska DC3:an, som sköts ner av sovjetisk jaktflyg utanför Gotska sandön och som återfanns efter drygt 50 år. Boken är utmärkt i alla avseenden, dock saknar jag ett välbevarat segelfartyg i trä. Sådana finns och är dokumenterade i annan litteratur.
MATS GARME