Håkan Rehnberg på VIDA
HALLTORP
Om jag talar om såningsmannens kast är det väl mycket få som förstår vad jag menar. Den rytmiskt svängande rörelsen när en lantbrukare spred sitt utsäde över åkern, lärde jag mig av min svärfar en gång. Det var länge sen. Nu lever bara minnet kvar i ålderdomliga talesätt, Som sådden förnimmer Guds välbehag.
Ändå är det på ett märkligt sätt närvarande i den utställning som Håkan Rehnberg visar i den Norra hallen på VIDA. Det är en fascinerande utställning. Den har en hög och på samma gång lågmäld ton, samtidigt som den inte är föreställande alls. Det är det som skiljer den från Johan Scott,
som finns i den Stora hallen.
Johan Scotts måleri är föreställande, det strävar mot referenser. Rehnberg, fastän han också är styrd av minnen, närmar sig hellre måleriets magiska ursprung, medan han i skulpturernas frusna gestalter visar ett arkitektoniskt formspråk som testar ögats intuitiva förmåga att fullborda de arketypiska, men antydda grundformerna. Den som har sett på TV programmet om Skogskyrkogårdens tillblivelse vet vad jag talar om. Se även Håkan Rehnbergs skulptur i hamnen i Färjestaden.
Denna strävan efter det absoluta i konsten dök upp i den tidiga tyska romantiken i början på 1800-talet. Den franska revolutionen hade ägt rum och konstnärerna sökte frigöra sig från sitt beroende av prästerskap, kungar, furstar och andra höga beskyddare.
Tanken på den absoluta konsten, ett slags l´art pour l´art, dök först upp i poesin som en ren ordmusik. Begreppet Poésie pure förverkligades under 1800-talet i franskan av Mallarmé, i tyskan av Rilke och Paul Célan.
Men att clashen mellan den språkligt bundna tankemässiga och den rena konsten kom i dagen redan tidigt, visar ett epigram av den tyske poeten Friedrich Hölderlins (1770-1843).
Epigram är till skillnad från aforismer korthuggna satiriska dikter med en direktare udd. Det är en konstform som återkom på 1900-talet i den amerikanska poesin med Ezra Pound som det ledande namnet):
Die beschreibende Poësie
Wißt, Apoll ist der Gott der Zeitungsschreiber geworden
Und sein Mann, wer ihm treulich das Factum erzählt.
På svenska:
Den beskrivande poesin
Det ska ni veta! Apollon har blivit tidningsmurvlarnas gud
Och hans anhängare alla som troget berättar faktum för honom.
Därför talar även Rehnberg bara om måleri, aldrig om bilder. Han anspelar också själv gärna på den samtida konstnären Caspar David Friedrich (1774-1840) som föddes i Greifswald i det svenskt-ockuperade Pommern men kom aldrig till Sverige. Hans måleri har blivit ikoner för den samtida konsten, vilket inte minst visade sig i den stora utställningen om den besjälade naturen på Nationalmuseum i Stockholm från oktober 2009 till januari 2010 då museet också visade åtta samtida kommentarer till arvet från Friedrich genom en utställning med verk av Karin Mamma Andersson, Ann Böttcher, Cecilia Edefalk, Denise Grünstein, Håkan Rehnberg, Jan Håfström, Lars Nilsson och Sigrid Sandström.
I tekniskt hänseende är hans målningar utförda på akrylglasskivor som han låtit blästra. Oljefärgen förs på med lugna intuitiva rörelser med gummispatlar men utan korrigeringar.
Verken på den främre väggen har en noggrant komponerad helhetsstruktur, medan de fristående stora målningarna är utförda i vildare rörelser från axeln med en mindre spatel.
De kan hos betraktaren väcka allusioner om en otuktad växtlighet men är inte avbildande. De allra senaste målningarna är de små verken på andra sidan.
De påminner om de ark av transparent ritpapper (smörpapper) som man målade på hos Académie Libre. Det var billigare än målarduk, plexiglasskivorna är dock ett hållbarare material för att hålla fast den Geist anden eller Gud i naturen.
Håkan undrade om jag hade gjort fler Hölderlin-översättningar. Det hade jag inte. Men jag kan bidra med en som också handlar därom. Den heter Blödigkeit något som jag i samklang med C G Ekerwald som bodde i Mörbylånga i några år döpte till Ligga lågt.
Blödigkeit som finns på nätet andas en positiv uppgivenhet. Allt som sker är rätt ingenting kan längre bekymra eller såra. Slutraderna betonar också eftergivenhet för konstens villkor ett ja till tillvaron, ett obetingat ja som avvisar revolt, kris, klagan och tragedi.
Temat är konstnärens plats i livet. För Hölderlin som levde på tröskeln till den moderna tiden var det av central betydelse. Ingenstans är dock brytningen i tidens tro och vetande så brutalt närvarande som i slutraderna till den 16-strofiga Dichterberuf (diktarens uppgift):
Furchtlos bleibt aber, so er es muß, der Mann
Einsam vor Gott, es schüzet die Einfalt ihn
Und keiner Waffen brauchts und keiner
Listen, so lange, bis Gottes Fehl hilft.
På svenska:
Men orädd förblir mannen, om han är tvungen
ensam med Gud, enfalden skyddar honom
och inga vapen krävs och ingen
list, till dess att Guds saknad hjälper.
En märkvärdig dikt som hävdar att medvetenheten om Guds frånvaro i våra liv är förutsättningen för överlevnaden i vår civilisation.
Jag tror inte på Gud. Men om anden i naturen försvinner är det nog ute med oss.
ERICH SCHWANDT
