Ett besök hemma hos sälarna
ÖLAND
I den varma vårdagen har sälarna kravlat sig upp på stenarna vid Ölands kuster. En sådan dag lufsade jag omkring på stranden och eftersom mitt kroppsspråk sannolikt mest liknade ett beskedligt kokreaturs kom jag dem mycket nära.
Ju mer jag betraktade sälarna desto mer tyckte jag att de liknade oss. Blicken de riktade mot mig var mild och påminde om en godmodig hunds. Jag fann det ofattbart att dessa varelser ser på människan med så vänliga ögon med tanke på den smärta vi tillfogat dem ända sedan den första stenåldersmänniskan förmådde tillverka en primitiv harpun av ben.
Jag närmade mig försiktigt och såg när de började skruva på sig, då backade jag några steg för att de inte skulle plumsa ner i vattnet. I år måste det äntligen bli av, tänkte jag, att åka ner till Västerstad eller Ölands södra udde någon aprilnatt och lyssna till sälsången. Jägmästaren och sälforskaren Bertil Haglund har beskrivit denna sång som en kör som kan bli direkt gripande, inramad som den är av havets ödslighet. Unga djur tycks sjunga i höga och klara toner, skriver han, medan de gamla svarar för basen och alla då och då hugger in för att samfällt tolka sin glädje eller oro, vilket det nu är.
Min gode vän Ingegerd i Eriksöre berättade nyligen att hennes föräldrar, Oscar och Signe Johansson, sålde sin gård i Västerstad 1912 därför att Signe tyckte att sälsången där nere lät så hemsk. Det var Oscars föräldragård men Signe vantrivdes så hon ville inte att de skulle bli kvar. Ingegerd anser att sälsången var hela anledningen. Och nog kan den sången höras över vatten och flackt land. Den är ödslig som suset i Saarijärvis moar och vid pålandsvind kan den höras kilometervis, kanske milvis in över land. Varför sjunger de? Ja, inte har det med parningen att göra, kanske snarare med livslusten och, om man ska våga en mänsklig gissning, en hyllning till det varmare sommarhav som inom kort ska omsluta sälarna.
När jag betraktade dem där på stenarna
Var det skuggan av mänskliga ansikten jag såg.
Barn från en värld där vattnet blänker
Som ett prisma mot jorden.
Finns det en längtan mot vattnet?
Varför reser jag genom stora skogar
För att äntligen nå fram till havet?
Är det min kropp som minns
Att vi en gång kravlade oss upp ur vattnet
För att leva våra liv på land.
När jag kom sälarna för nära
Såg jag att de ännu inte ville göra det.
Från stenarna dök de ner i sitt element;
De hade alltför nyligen förlorat sina gälar
Och som strömmarna i havet
Ville de röra sig fram och åter.
ANDERS JOHANSSON