Barn är barn

Kalmar Konstmuseum satsar helhjärtat även på konsten från den unga som studerar och ”ska bli något”. Här kommer ett exempel på en begåvning som kommer att gå långt.

Fotografera med svartvit film och systemkamera, detta sätt att fånga ögonblicket, som nästan kommit att kallas förlegatnär det finns digitala kameror som genast visar bilden – i färg och allt.

Den som, likt den unga, blivande fotografen Astrid Olsson, väljer en systemkamera med alla gammaldags tekniska finesser som kräver mörkrum för framkallning, är förvisso ingen bakåtsträvare, utan i stället en traditionalist som ser den bestående kvaliten som viktigare än den snabba framkallningen som det enda, allena saliggörande.

Astrid Olsson har, genom ett projekt på Lars Kagg-skolan haft möjlighet att tillsamman med några kamrater och lärare göra en studieresa till guatemala och bo en kort tid i en indianby och ta bilder av befolkningen.

Lättast att kommunicera med, var barnen, alltså koncentrerade Astrid sitt intresse på dem. Hon besökte ett daghem.

Bilderna tog hon med till fotolabbet i Sverige och beslöt att också, som jämförelse ta ett antal bilder på barn i Sverige. Efter en hård gallring ur ett stort bildmaterial, blev det en liten grupp barnbilder kvar, hälften svenska, hälften indianbarn.

När vi nu får förmånen se dessa bilder, kan vi konstatera, att det är näst intill omöjligt att avgöra huruvida något barn är kommet från en liten by i Guatemala eller från en förskola eoch ett dagis i Kalmar.

Astrid konstaterar bara, att ”Barn är barn”.

Vid besöket i Guatemala, deltog Astrid i lekar och sångstunder, hon studerade barnens olikheter och kunde snart konstatera att de fördomar vi har om de ”annorlunda” barnen från främmande kulturer, är just fördomar. Barn uppför sig lika dant här som där. De tysta och blyga gör på samma sätt i en grupp och de glada, utåtriktade barnen på samma sätt, vare sig de är i Guatemala som i Sverige.

Visst fanns det skillnader, barnen i Guatemala hade inte alldeles nytvättade kläder och de var inte moderiktigt klädda. Deras språk var spanska och ett av 20-talet indianspråk, de var barn från fattiga familjer utan moderna bekvämligheter och utan alla de förmåner, socialt och ekonomiskt som vi i vårt välstånd kallar nödvändiga och naturliga.

Det är allt som skiljer oss åt. Astrids slutsats blir, ”att vi ska sluta tänka Vi och Dem. Vi är alla människor, varken mer eller mindre”.

För att vara så ung, 18 år, och med så kort - men ädå intensiv erfarenhet av en systemkamera, av framkallningsarbete och fotografering, visar Astrid Olsson, att hon har en betydande förmåga att fånga karaktärer på bild. Hennes bildkänsla och förmåga att ”se” människor, är typiska för den begåvade fotografen som gör att bilden blir sann och talar till betraktaren, bilden säger verkligen mer än tusen ord. Hon gör sig alltså till tolk för ett humanistiskt budskap om alla människors lika värde, men hon gör det som den som vill att budskapet ska gå frma utan pekpinnar och utan ställningstaganden som föregriper en enskild betraktares reflektioner över bilden.