Auschwitz – helvetet på jorden

BORGHOLM

Benjamin Grünfeld har föreläst och vittnat om sina upplevelser i 15 år. Denna gången var det åttorna på Slottsskolan i Borgholm, som fick höra honom berätta om ”en av de värsta platserna i världen” – Auschwitz.

Benjamin ”Benny” Grünfeld föddes år 1928 i ett mycket fattigt Rumänien. Där bodde han med sin mamma Regina, pappa Josef, två äldre bröder och en lillebror. Han påstår att det var tack vare hans fattiga liv, hans brors yrke och att han kunde teckna som gjorde att han står här idag. Men redan från börjar var han inställd på att överleva när han kom till koncentrationslägret.

Judar fick gå i privatskolor men eftersom hans pappa inte hade några pengar så blev det inte så. Hans fyra år äldre bror Herman slutade skolan när han var 14 och gick då som lärling hos en guldsmed och lärde sig yrket. Hans äldsta bror tog värvning och slapp därför undan. Hans pappa kämpade länge vid tyskarnas sida, men det räckte inte. Den 19 mars 1944 var han 16 år och blev tillsagd att hoppa på ett tåg tillsammans med sin familj och där skulle de bli skickad till ett jordbruk vid Ungern där de skulle jobba. Men detta var lögn. Istället blev de skickade till Auschwitz.

– En av de värsta platserna i världen, förklarar han.

BRÄNDES LEVANDE

Där blev de granskade och fick stå på led och skickades åt två håll. Höger betydde arbete och vänster betydde gaskammare. Hans lillebror som då bara var 14 år samt hans pappa som var runt 60 år skickades till vänster. Hans mamma mördades. Judiska mammor hade ingen chans och det gällde även gamla människor. Benny och hans bror Herman blev skickade till höger. De fick lämna ifrån sig alla sina kläder, ta en dusch och ta på sig arbetskläder.

Många människor brändes levande. Och denna stank fanns över hela Auschwitz, som om det inte var tillräckligt förnedrande så använde de askan efter människorna till att odla med. Deras sängar i barackerna var hemska. De fick sova flera stycken och alla fick ligga på sidan för att få plats. Ville man vända på sig så fick man väcka alla och hjälpas åt.

– Om man behandlade djur sådär så skulle man åka i fängelse, säger Benny.

De fick mat en gång om dagen. Alla fick en tatuering med ett speciellt nummer på. Men det var bättre än att inte få någon för det betydde gaskammaren. Tyger till kläder gjordes av mördade kvinnors hår. Kläderna var inte tjockare än en pyjamas.

”DÖM EJ EN HEL RAS”

De jobbade 10 timmar om dagen och fick springa med cement. Efter första dagen hade han sådan träningsvärk så att nästa morgon när han skulle gå upp så orkade han knappt ta sig ur sängen. Han skulle precis gå och sjukanmäla sig när en pojke hindrade honom. Han hade hört att de som sjukanmälde sig blev straffade. Så det var bara att fortsätta jobba.

– Människan är den hemskaste varelsen som trampar på jorden, berättar Benny.

Det kan bevisas med att de tyska läkarna hade sprutor som de gav fångarna som gjorde blodet till gele så att hjärtat till slut stannade. Hans liv var i fara flera gånger men han lyckades bli räddad. Sommaren 1945 kom han över till Helsingborg och sen vidare till Örebro.

– Döm inte en hel ras, det finns undantag överallt, avslutar han.

Men han är fortfarande rädd för tyska läkare, han kan inte hjälpa det. Och det är väl inte så konstigt när man tänker på vad han upplevt.

JOHANNA ÖSTERBERG (PRAO)