Ann Lillqvist på VIDA
Vilken lyckträff Börge Kamras har gjort med denna unga brunögda målare som är född 1971 i Nacka.
Med sin multikultur mormor kommer högt upp från Norge dit hon gärna åker på somrarna, farmor är från det kärvare Finland, har hon besjälats med en underbar blandning av minnen som lever i hennes måleri.
Där avbildar hon olika varelser, olika djur, som inte tycks komma ur något annat förflutet än hennes eget, även om också gillar att se på renässansmåleriet.
Ann har tydligen bevarat minnet av sagan i sig, och det har säkert också bidragit till att hon så helhjärtat har klarat att i så många år ha jobbat som assistent hos Ernst Billgren. För tvåhundra år sedan skulle det inte ha varit något att tala om. Då var det många som sökte sig till en mästare. Men någon kloning kan jag inte se att det har skett. En annan målare som Oskar Bergman (1879-1963), som jag först kom att tänka på när jag såg hennes björkar, är också av ett helt annat kynne. Den värld hon gestaltar är så hennes egen att
jag bara kan uppleva men aldrig gå in i den.
Den förmedlar en känsla av frihet och öppenhet som jag bara kan gratulera henne till. Utställningen som hänger i Atriumrummet skapar en upplevelse som borde tilltala även unga människor som
ännu kämpar med sin tillhörighet och identitet. Det stillsamma ut-tryckssättet som präglar Ann Lillqvists verk är aldrig utmanande eller påträngande, det väcker ingen motsägelselust.
Hur bär hon sig åt? Hon målar i oljefärg men i tunna skikt, inte opakt. Jag kände på hennes tavlor om de luktade bensin, men det gjorde de inte. Det visste jag att Ragnar Sandberg hade använt.
Ibland gör hon också ramarna själv till de stora bilderna i en slags bondbarock som hon sågar och klistrar ihop. I hennes hjärta finns det en kreativ lust och kärlek som hon använder utan att snegla åt något håll.
Ändå är hon inte ensam. I Flash Art, som är en stor internationell konsttidskrift vars äldre årgångar nu rensats ut på biblioteket i Borgholm, kan man se fler exempel av denna lyriska konst som söker sig inåt till de besjälade ögonblick som är avgörande för varje människas innerlighet, och där djur och människor är ett i naturen.
Detta sätt att närma sig konsten skiljer sig från det designinriktade som är så vanligt i Sverige, åtminstone inom utbildningen.
ERICH SCHWANDT
KONST
Ann Lillqvist
Måleri
Atriumrummet
VIDA museum
2 juni 10 juli 2011
