Vad händer där vi inte ser?
Det är sommar. Det är många, många besökare som har kommit för kortare eller längre tid. Det är konserter, konstutställningar, idrottstävlingar, sol och bad, djurparksbesök, alvarvandringar, utsiktsstunder från fyrarna, fågelskådning, picknickar och allt allt annat. Om inte alla, så i alla fall väldigt många ölänningar gör allt man kan för att bjuda besökarna på bra upplevelser.
När besökarna sedan åker hem bär de minnena med sig. I tankarna men också som bilder i kameror och telefoner. Frysta ögonblick av de där händelserna som uppmärksammades och som man deltog i – litet och stort.
På Öland har vi kvar alla bilder av vad som hände under sommaren. I trädgårdar, hos konstnärer, vid matstånd och på välljudande konserter.
Men vad händer där vi inte ser?
”Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara och uppnår det omöjliga.”
”(Benjamin Franklin)”
När det händer så mycket runt omkring så att det där lilla lätt kommer i skymundan. Den lilla tofsvipan som sakta spatserar omkring i alvargräset. Henne kan vi upptäcka om vi stannar till, om vi mot förmodan hinner det. Men det som måhända finns gömt i gräset runt omkring, en eller flera små kycklingar, dem ser vi inte.
Vi kan fundera på vad som händer där vi inte är närvarande, där vi inte ser vad som händer? Om det överhuvudtaget händer något – hur kan vi veta det? Allt eller inget? Det kan vi ju vi inte säkert veta!
Vi vet inte allt, vi uppfattar inte allt som händer. Det är inte möjligt och det kan vi inte heller förvänta oss. Desto viktigare är det att ta vara på de ögonblick som vi kan uppfatta med sinnen och känslor här och nu.
Det är det enda vi har. Visst kan vi ta med oss bilderna på kamerans och telefonens minneskort. Men bättre är ändå att leva de ögonblick som kommer i vår väg. Att inte rusa iväg till nästa ställe för att det skulle vara bättre.
Ta vara på ögonblicket. Njut av stunden. I bästa fall blir det fina minnen som följer med oss när vi går vidare mot sensommar och höst och sommarfesten tillfälligt är över. Kanske har vi genom allt bruset lagt märke till något som i förstone låg dolt och som blir ett alldeles särskilt minne.
Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
