Snuskigt firande – sista gången (?): ”Aldrig säga aldrig”

En veritabel folkvandring mot festplatsen, synen i Byxelkrok vid 19-tiden på tisdagen. Och denna glänta i tall- och björkskogen fylldes snabbt av personer med ett och samma trängande behov; ”snusk”.

– Det var kö ut till vägen redan vid klockan fem när vi öppnade, konstaterar Elisabeth Appeltoft Petersson, medarrangör, projektledare och nära granne till festplatsen där Snuskafton huserat i tio år, sedan 2012 minus ett år med coviduppehåll.

– Vi hade ungefär 1700 – 1800 personer på festplatsen och det var rätt lagom, allt flöt på jättebra, funktionärerna var fantastiska och publiken var jättenöjd, jag har fått kommentarer som ”kanon”, ”jätteroligt”, ”en av de bästa föreställningarna någonsin.” Så bara positivt.

Samtidigt går succé-evenemanget en oviss framtid till mötes.

– Nästa år blir det inget, Robert kan inte. Om det sedan blir fortsättning efter det låter vi vara lite öppet, jag tror att det blir någon gång till, men jag vet inte, säger Elisabeth Appeltoft Petersson.

Snuskaftons betydelse för orten?

– Snuskafton har betytt oerhört mycket för Byxelkrok som ort, festplatsen som sådan och för Byxelkroks AIK.

Om det var tätt i åskådarleden så var det även tätt på scenen när Snusk & Rockafton hade tioårskalas.

Med rockbandet Mannish Boy – vars medlemmar hade uppenbara problem med att hålla sig för skratt – som sammanhållande och spelglad länk sågs Robert Gustafsson, Carina Lidbom, Jeanette Capocci, Mikael Riesebeck, Martin Rydell och Anna Rydell dra en strid ström av fräckisar, några av den snällare varianten, några på mer ”anstötlig nivå” där Ola Forssmed exalterat spelade i egen division.

Där fanns också nykomlingarna Våtmark, duon Sandra Berggren och Nina Grigorjeva, vars fäbless för snusk- och fulvisor fick publiken att sjunga om könsdelar.

– Det var väldigt lyckat att vi fick med oss Våtmark. Blandningen av folklore och rock blir bra och ger spännvidd, säger Robert Gustavsson och ger kvällen ett högt betyg.

– Det var fantastiskt, en otroligt skön stämning. Publiken var så glad och snäll och vi höll på mycket längre än planerat, det var nästan svårt att sluta. Så det var toppen.

Även hans kamrater på scenen, flertalet för övrigt inkvarterade i Roberts sommarstuga, gillade det de var med om.

– Alla tycker att det är så mysigt, det är ju så få sådana här ställen kvar och det är en miljö och stämning som de sällan upplever.

Och detta var sista gången?

– Nästa sommar spelar jag på Krusenstiernska, sedan får vi se. Målet (att få fart på festplatsen) är ju egentligen nått, nu är vi där. Så målet, motivationen, är borta. Men jag har lärt mig att aldrig säga aldrig, blir det så blir det, säger Robert Gustafsson och pustar ut.

– Ja, nu är man lite mör. Och hela sommarstugan är ”upp och ner”, ha, ha,ha.

Till sist, årets upplaga av Snuskafton skulle tillägnas den tidigare i år bortgångne Byxelkroksbon Lennart Bohlin och så blev också fallet.

– Denne fantastiska medlare som engagerade sig oerhört mycket för bygden, sade Robert Gustafsson från scenen innan föreställningen och pekade bland annat på Lennart Bohlins viktiga roll i utbyggnaden av hamnen.

– Han var projektledare och förmodligen den ende i världen som hållit budget, han till och med underskred den, förklarade ”Robert i Kroken” och avslutade hyllningen med:

– En varm applåd uppåt himlen till Lennart Bohlin.