Det ljusnar nu...

I slutet av december sa vi: nu har det vänt och snart kommer vi att se att det blir ljusare. Det dröjde ett tag. Men ljuset kom. En minut då och en minut då. Det var svårt att upptäcka, men vi visste att det var så.

Och nu är vi där. De senaste veckorna har det verkligen varit så. Lite ljusare för varje dag, både morgon och kväll. När solen kommer fram bakom molnen värmer den lite lätt och snödropparna kryper upp genom den hårda marken och det tunna snölagret.

Dagen efter vintersolståndet, den 22 december, gick solen upp tjugo i nio. Idag höjde den sig över horisonten nästan exakt en timma tidigare. Även på eftermiddagen har det dag för dag blivit ljusare.

Vi längtade. Tröstade varandra. Snart skulle det bli bättre. Och det blev så.

Så är det med dagsljuset. Det försvinner alltmer under sensommaren och hösten och dagarna blir kortare, mörkare och ruskigare. Men vi vet att det skall vända.

Kanske får vi lägga samma mönster över våra liv? Vi är ju en del av den stora skapelsen, där naturen, universum, vintergatan och Alltet ingår. Varför skulle det inte vara likadant för oss – att livet går i vågor.

Mitt i november, när det är som mörkast, kan det vara nog så tufft och ljuset kännas långt bort. Men vi får ändå trösta varandra och se framåt: snart vänder det.

När mörkret är som mörkast i våra liv. När det är svart som den djupaste natt och gråtskriken fyller varje cell i vår kropp. Då är det svårt att se att ljuset finns därbortom. Och det är svårt att höra några trösteord. Orden tränger inte igenom sorgen och smärtan.

Men en dag. En dag kan orden av tröst tränga igenom den hårda rustningen av förtvivlan och gråt. Varma ord: det kommer att ljusna. Kanske svårt att förstå och orka tro. Men en dag. Varmare. Ljusare. Lättare att leva igen.

Det ljusnar nu, det gryr till dag...