Så mördades A-pressen

KRÖNIKAN

År 1987 arbetade jag som journalist på Östra Småland; ledarskribent var den lysande stilisten Berndt Ahlqvist och redaktionschef den dynamiske Janne G (Andersson) – upplagemässigt gick tidningen så bra att det väckte nationell uppmärksamhet; Berndt Ahlqvist var den mest citerade redaktören i svensk press, med ekonomin var det väl lite si och så, men det var den eviga huvudvärken, inget nytt med det.

Jag hade rummet längst bort i den långa korridor som löper genom hela det moderna tidningshuset på Amerikavägen. Där satt Alf Olsson, jag och Bonny Kilefors. En dag rusade en rödhårig man genom korridoren i expressfart. Tofsar på skorna, snygg kostym, hela konsultkittet.

– Vem var det?

– Vi vet inte,  sade mina journalistkollegor, men tjejerna på kontoret kallar visst honom för Röda faran.

Dagen därpå fick jag reda på att mannen hette Göran Adenskog, att han var konsult och att han tjänade 8 000 kronor om dagen. Han var utsänd från A-presskoncernen av styrelseordföranden Ralf Hultberg och VD Torbjörn Båth. Han skulle få pli på oss, ordna upp vår ekonomi; ja, sätta oss på plats helt enkelt. Jag hörde honom aldrig tala om journalistik. I boken Arbetarpressen 100 år (projektledare Jan G Andersson) beskrivs nu vad som följde och som jag delvis missade genom att gå över till Ölandsbladet.

Den erfarne tidningsmannen Bo Präntare, som hade ett stort förtroende runt om i hela tidningsvärlden, hade åtagit sig att försöka sanera A-pressen, men han fick inte gehör för sina ideer så han avgick; nu kom A-pressen med 2 500 anställda att istället hamna i händerna på den värsta sortens figurer, sådana som tror att de är marknadsekonomer/kapitalister utan att vara det Någon tidningserfarenhet hade de överhuvudtaget inte.  Det var uppblåsta amatörer med konsultsvammel och corporate bullshit som främsta tillgång.

Det vilar ett evigt ansvar på det socialdemokratiska partiet och LO, att dessa halvfigurer fick hållas. När sex år gått hade de förstört vad som byggts upp under 100 år, allt försvann i den stora A-presskonkursen. I denna A-presshärva ingick skalbolagsaffärer, skumraskfigurer som Kent Boren (Kenta med kortet), Lars Rendal (dömd för bedrägeri med presstöd); man kan icke räkna dem alla. Strax innan kraschen bjöd det osannolika paret Båth och Hultberg på ett seminarium kallat Mot toppen, som rent bokstavligt innebar att tidningscheferna i A-pressen flögs med helikopter till toppen av Kebnekajse.

Min allt för tidigt bortgångne vän och kollega, Kjell Jansson på Kronobergaren, skrev i ett brev till LO och berättade vad som hände när hans tidning lades ner av Båth-Hultberg utan information eller MBL-förhandlingarna.

”Vi ombads hjälpa företaget hålla uppsikt så att inte kameror eller skrivmaskiner försvann från företaget. Personalen misstänktes börja stjäla. På eftermiddagen invaderades vår arbetsplats av för oss okända människor som började inventera och förteckna, spekulanter dök upp, en låssmed bytte låsen, allt hände framför ögonen på en personal som var nedslagen i skoskaften. Vi fråntogs våra nycklar, vi behandlades som tjuvar.”

Märkligt nog uttryckte journalistfackets ordförande på Östra Småland, Rolf Ljung, sitt förtroende för denna koncernledning; han ansåg den för professionell, enligt ett brev som citeras i boken. Före konkursen hade en rad klassiska s-tidningar sålts för en spottstyver till skojare och bolagsplundrare, den anrika tidningen Arbetet tvingades i konkurs – Östran lyckades överleva, jag vet inte hur, kanske var det stridsviljan hos redaktionen och Janne G som lyckades stå emot.

Boken beskriver i detalj detta tragiska kapitel i svensk tidningshistoria, men det större greppet saknas – hur kan en sådan politisk kultur ha utvecklats inom arbetarrörelsen som gjorde detta möjligt – hur kunde två så hänsynslösa och inkompetenta figurer som Båth och Hultberg sättas att leda det viktigaste som väl finnes inom en politisk rörelse, nämligen tidningarna som svarar för själva den ideologiska livsnerven? Inte ens den hemskaste kapitalist har hanterat sina anställda lika illa som A-pressdirektörerna tilläts göra under denna skamliga period.

KURT LUNDGREN

Boken:Arbetarpressen 100 år. Premiss förlag. Sjuhäradsbygdens tryckeri 2007. Projektledare Jan G Andersson. 208 sidor, många illustrationer (och roliga tidningshistorier).