Motsträvare som ej blir vuxen

KRÖNIKAN

Klockan har slagit tio. Kafferast. Det alla har väntat på. Himmel och kaffe för vissa, helvetet och vatten för andra. Jag vet inte hur många år jag försökt bli som alla andra. Passa in. Vara vuxen. För visst vill man slippa kommentarer som ”Dricker du inte kaffe?”

Krampaktigt brukade jag lyfta koppen och försöka kämpa i mig resultatet av de rostade bönorna. Men det gick inte. Men likabra var väl det. Jag ville inte lukta lika illa i käften som de lärare som stack ut huvudet från lärarrummet då och då under skoltiden. Eller få ännu ett beroende som påverkar min vardag eller för den delen stödja slavarbetet på andra sidan jordklotet för att vi ska kunna njuta av ”guldet”.

Men ärligt, lite av grejen med kafferast är ju kaffe. Man kan ju inte sätta sig runt fikabordet och dricka vatten. Det är som att ställa sig i rökrutan utan cigarrett. Köksbordet i fikarummet är en kafferuta, där allt avhandlas. Och för den som inte är en av dem i ”rutan” kan det innebära att man missar allt från skvaller till social gemenskap. Man kommer helt enkelt inte ifrån att kaffe är en social grej precis som rökning och något man egentligen bara gör på rutin, tills den dagen man vaknar och förstår vad man gör och att man är fast. Beroende av antingen nikotinet, skvallret eller att bara passa in och vara som alla andra.

I något som vi kan kalla för ”en stark period av mitt liv”, bestämde jag mig för att aldrig falla för kaffefrestelsen. Jag skulle för alltid vara ”ren” i kropp och samvete. Jag skulle vara annorlunda. 18 år och motsträvare. Det gick bra, tills jag i ett svagare ögonblick av mitt liv, för drygt ett år sedan lyckades övertala mig själv om att den bruna drycken faktiskt var okej. Inte upphetsande god, men okej. Jag kämpade inte längre i mig de dyrbara dropparna. Jag var vuxen. 23 år och passade äntligen in. Det kändes skönt att för första gången sitta och dricka kaffe tillsammans med arbetskamrater och släkt. Kaffe är ju trots allt det enda som hjälper, när du märker att du nickar till framför datorn på jobbet och det är ju härligt gott tillsammans med lite färskt skvaller. Men det var väl i stort sett det hela också.

Det går inte att gömma sig undan lögnen. Och nyligen kom sanningen upp till ytan: Kaffe är inget för mig. Efter två koppar av starkt kaffe på mindre än två timmar fick jag ”biverkningar”. Darrande händer, svettningar, illamående vilket ledde till en stor portion psykiskt lidande. Jag var förgiftad. Jag var inte längre ”ren”. Jag ställde mig själv frågan, varför jag drack det bruna krutet och jag gapade efter svaren. Jag kom i samma ögonblick på att jag tagit död på myten om koffeinberoende journalister. Jag blir aldrig en koffeinberoende Annika Bengtzon. Jag är bara Karoline, 24 år, en motsträvare som aldrig blir vuxen.

Klockan är två. Kafferast. Tacka vet jag vatten.

Karoline Ödell