Hur smart var det att lägga ner Forsheda i Mörbylånga?
KRÖNIKAN
27-miljaderskoncernen Trelleborg har bestämt sig. Efter en, får man hoppas, grundlig intern genomgång av divisionen ’Trelleborg Moulding’ gör man ett snabbt yxhugg i lilla Mörbylånga och skeppar över hela rasket till Estland – av lönsamhetsskäl.
Det förhåller sig inte så att Mörbylångafabriken går dåligt. Tvärtom, det är en vinstmaskin där de 110 arbetarna jobbar tvåskift på dagen, ett skift på kvällen och en Herrans massa övertid. Men det går att krama ut ännu mer pengar ur samma produktion om man låter låglöneproletariatet i gamla kommunistländer göra jobbet – tror man på Trelleborg. Det kallas ibland för vinstmaximering – en princip där lojala arbetare, som i det här fallet givit 25-30 år av sitt liv till företaget, väger lätt, eller snarare ingenting.
Nu är det här förvisso inget nytt fenomen. Med facit i hand skulle man kunna våga påstå att insatta fritidspolitiker i kommunen – vi hoppas det finns några sådana – skulle dragit öronen åt sig redan när Trelleborg förvärvade Forsheda i början av det här seklet. Facket reagerade dock kraftigt och fick också försäkringar om att det inte var någon som helst fara med jobben i Mörbylånga. Men redan 1992 började råkapitalisterna på Trelleborg nosa på den Estländska marknaden (”herregud, lönerna är ju ingenting där borta”) och förvärvade – själva säger de att det var ett joint venture-projekt – ett estniskt gummiföretag. Tio år senare, i februari 2002, åkte ett 30-tal svenska industriföretag, samtliga med kopplingar till bilindustrin, på en ”arbetsresa” till Tallinn.
Den så kallade Fordonskomponentgruppen (FKG), – en intresseorganisation för underleverantörer till biltillverkarna, ville sondera terrängen för affärsmöjligheter i Baltikum och FKG:s medlemmar var snabbt igång med ’Projekt Baltikum och Polen’. Det märkliga i sammanhanget – i praktiken gällde det att ”exportera” svenska jobb till låglöneländer – var att svenska staten gick in och sponsrade resan med 1,3 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Ett resultat ser vi nu. Trots att Estland är fullvärdig medlem i EU ligger lönekostnaderna för en industriarbetare bara på en fjärdedel av den svenske kollegans. Givetvis är det frestande för en koncernledning som enbart tänker i siffror att skyffla över verksamheten till de länder där man kräver minst betalat för sitt jobb. Allra bäst är förstås om lönerna ligger runt noll kronor.
Men det finns andra parametrar än enbart lönekostnader. Ett och annat företag som insett detta har vänt på kuttingen och kommit tillbaka till Sverige igen. Och andra som funderat på att flytta har ångrat sig. Varför? Tja, nu kommer vi in på känsliga saker. Men det är faktiskt skillnad på folk och folk. Den svenske arbetaren, fostrad i lutheransk nit och inställd på att ta eget ansvar för vad han producerar är unik i arbetsvärlden. (I detta sammanhang rekommenderas att läsa ekonomhistorikern George Clark’s senaste – A farwell to Alms: A brief economic history of the world). Och ja, jag vet, det är inte politiskt korrekt att påpeka det, men företagen i Estland, Kina och så vidare, har inte kunnat bygga upp strömlinjeformade produktionslinjer där felprocenten är lika låg som på svenska dito. Eller som en anonym Scania-jobbare påpekade för Ölandsbladet:
– Vad säger Volvo eller Scania när de måste skicka tillbaka container efter container med fel? Hur funkar det när tillverkarna inte har några lager utan kör direktproduktion?
Det undrar vi också. Dessutom undrar vi vad som händer när EU-landet Estland hinner i kapp lönemässigt? Flyttar man tillverkningen ett eller flera snäpp längre österut då? Bortsett från det moraliskt förkastliga tillvägagångssättet: var det egentligen så smart att lägga ner Forsheda i Mörbylånga?
