En befängd idé

KRÖNIKAN

Öland en kommun. Så löd rubriken till ett seminarium som hölls på Ölands Folkhögskola i anslutning till Ölands Skördefest. Det blev en välbesökt tillställning, där ja-sägarna var i majoritet över nej-sägarna.

Oavsett vilket är det ett befängt påhitt, där ”inflyttarna” tycks vara de största tillskyndarna. Det finns nämligen flera faktorer som talar mot en sammanslagning; kulturella skillnader, olika värderingar, infrastruktur och historia. Eller som förra kommunalrådet i Mörbylånga, Saga Sigvardsson, en gång uttryckte det: Det skulle inte fungera, det handlar ju om olika kulturer. Att Öland är 14 mil lång gör ju inte saken lättare. Fortfarande är det så att många i söder sällan eller aldrig åker, eller har ärende, till den norra delen. Och vice versa.

Av öns befolkning på cirka 25 000 personer bor idag ungefär en fjärdedel kring brofästet, i Torslunda och Algutsrums församlingar. Merparten av dessa torde vara folk från fastlandet som slog ner sina bopålar här när bron byggdes. Och även om det tillkommit ytterligare två generationer saknas nog den riktiga ölandskänslan. Varför då? Jo, de allra flesta jobbar i Kalmar, de shoppar i Kalmar, de roar sig i Kalmar och barnen går i skola i Kalmar. Så intresset för vad som händer norr och söder om detta mittens rike lär inte vara så stort. En fjärdedel av befolkningen är alltså starkt orienterad mot Kalmar, och här kan det vara intressant med ett historiskt kuriosum.

Sedan urminnes tider hade nordölänningarna Oskarshamn som sin handelsstad, dit de seglade med sina snipor och färdesökor. På 1860-talet inleddes ångbåtstrafiken, vilket avsevärt utökade handelsutbytet. 1906 invigdes järnvägen mellan Borgholm och Böda och därefter började Ölandsbladets prenumerantskara att öka i norr. Fram till dess läste nämligen de flesta Oscarshamns-Posten. När det gäller infrastrukturen, och då främst den turistiska, så är skillnaderna himmelsvida. På den norra halvan av ön har den byggts upp under snart 150 år, med utgångspunkt från Borgholm där en bad- och kurort anlades i mitten av 1860-talet. Idag är besöksnäringen tveklöst den viktigaste näringen i Borgholms kommun, medan Mörbylånga valt en annan väg. Eller som ett tidigare kommunalråd uttryckte saken, med ett försmädligt leende: Ni kan ha era turister för er själva, vi har ju våra industrier. Jojo, men vad hände sedan? Sockerbruket, Winborgs Ättiksfabrik, Procordia har försvunnit. Redan i slutet av 1960-talet lades Ytong-fabriken i Grönhögen ned och nu ligger Forsheda i stöpsleven. Cementa var dessutom en hårsmån från nedläggning, men räddades av sin nischprodukt anläggningscement. Detta kan förstås politikerna inte lastas för utan är ett tråkigt faktum.

Den turistiska slagsidan är idag 75-25, i vissa branscher 80-20 till Borgholms fördel, vilket kan vara ett problem när det gäller samförståndet för denna framtidsnäring. Ett färskt exempel är ju Mörbylångas ovilja att ekonomiskt bidra till sommarens ”Fröken Alg”-projekt. Och hur ska Borgholms och Mörbylånga kommuner bli överens när inte ens Färjestaden och Mörbylånga kan vara det? Ett utökat samarbete mellan kommunerna kan möjligen vara ett bättre alternativ än en sammanslagning. Sedan många år finns både turistbolag och räddningstjänst under Ölands kommunalförbunds hatt och för närvarande diskuteras ett gemensamt näringslivskontor. Hur det ska gå återstår att se. Ett tidigare försök med en gemensam stadsarkitekt blev emellertid inte så lyckat. Och Borgholm Energis propå om ett samarbete när det gäller vattenförsörjning och fjärrvärme möttes av ett minst sagt svalt intresse.

Jamen, titta på Gotland, ön är ju en kommun, kanske någon säger. Jovisst, men där är förutsättningarna annorlunda. Gotland är ungefär lika långt som Öland men betydligt tjockare på mitten, och här bor 57 000 gutar. De är begåvade med en egen länsstyrelse och kommunen har övertagit landstingsfunktionerna, vilket gör beslutsvägarna korta. När det gäller kontakter med och påbud från myndigheter på fastlandet står man på enad front, inte minst beträffande färjetrafiken. Och det faktum att Gotland är beläget långt ute i Östersjön stärker sammanhållningen på ett naturligt sätt. Så ”Öland en kommun” är nog en utopi som saknar verklig förankring i folkleden. Det går inte – och dessutom är det omöjligt. Man har väckt tanken tidigare, och det gick inte då heller.