Charmad av Zlatan

KRÖNIKAN

Det var i måndags under årets fotbollsgala jag på riktigt förstod hur det låg till. Jag har länge känt en känsla komma krypandes, men inte låtit den riktigt dra tag i mig. Som att jag inte velat erkänna för mig själv att jag fallit som en fura för hans charm och för hans bollkonst.

Det började när Marta fick ta emot pris för årets idrottsprestation. Stoltheten för världens bästa kvinnliga fotbollsspelare och hennes knaggliga svenska fick bägaren att rinna över. Ett förspel med tårar, ett bra sånt. Några minuter senare när Lagrell stod med kuvertet i handen, just i färd med att avslöja årets vinnare av Guldbollen, hörde jag en röst viska ”Zlatan”. Som ett eko sa personen på TV:n samma namn och när Zlatan äntrade scenen som en kung och tackade alla ”kids” la mina tårkanaler in en högre växel.

”Ibra” är allt annat än svensk jantelag, något jag tidigare haft svårt för. Han har blivit totalt sågad efter skandaler i landslaget och sitt arroganta sätt att bemöta media. Mitt fokus kring honom har legat kring det. Jag har aldrig tvekat på hans fotbollstalang, men han har varit allt annat än en team player och stundtals känts överskattad. Dessutom har jag ständigt stört mig på hans arrogans och sätt att behandla media samt lagkamrater. Matchen då han snodde straffen av helt magnifika Källström fick jag bita mig i tungan för att inte skrämma bort min omgivning. Nu efteråt kan jag förlåta honom för det här, för sedan i måndags är Zlatan numera inte bara Zlatan med hela svenska folket och världen, utan även med Karoline. Från att ha varit en total nobody i Karolines ögon, är han nu mitt svar på frågan: Vem är Sveriges bästa fotbollsspelare?

Äntligen känner jag den kärlek till ”Ibra” som många talat om, men det kanske handlar om ålder och mognad för oss båda två. För nu förstår jag vem han är och vad som gör just Zlatan. Han är ju trots allt samma man med samma attityd och samma härliga charm. Men däremot utstrålar hans ögon något mer nu. Glädje – inte bara till fotbollen utan även till lagkamrater, fans och faktiskt också till media.

Jag har alltid varit svag för starka idrottsögonblick och kommer alltid vara. När Sverige vann handbolls-VM 1999, eller när Susanna Kallur grät i TV efter en fjärdeplats i friidrotts-VM i somras. Det är bara två exempel på när Karoline är icke kontaktbar och tårarna sprutar. För finns det andra tillfällen som har så mycket känslor än ett riktigt idrottsögonblick? Ett sånt för mig, var när Zlatan tog emot Guldbollen 2007. Och det var när jag förstod att det var jag som viskat ”Zlatan” som bitarna föll på plats. Han har charmat mig och nu strålar även mina ögon när han lirar boll.