Varför måste de alltid ha mer?
Medan pensionerna skrivs ner formligen badar avgående direktörer i pengar. Det har skapats ett begrepp för detta: Lundby-Wedinare och man ser framför sig hur direktörerna, likt Joakim von Anka, nedsänker sina kroppar i pengar. Så mycket handlar det nämligen om. Kan verkligen den avgående vd:n Christer Elmehagen i AMF göra av med 30 miljoner kronor på tre år? Och hur tror han att alla som får sina magra pensionsbesked ska tänka när de jämför sin egen situation med hans? Nej, den senare frågan har naturligtvis aldrig föresvävat honom.
Så ser det alltså ut bland de män och kvinnor som tar för sig, både i offentlig och privat verksamhet, och jag anser att de är de mest samhällsfarliga personer vi har, fullt i klass med de brottslingar som sitter eller borde sitta i fängelse. Kanske är de på sätt och vis farligare än traditionella brottslingar, vilka med sina liv och verksamheter ändå utgör varnande exempel, medan ”direktörerna” står överst i en pyramid och utgör trendsettare som formar attityder och normer.
Maktens girigbukar rubbar hela fundamentet för en någorlunda harmonisk samlevnad i det vi med ett högtidligt ord brukar kalla samhälle. Plötsligt ser vi som i blixtbelysning att samhället bara var en kuliss. I själva verket var det en iskall tundra där var och en sliter åt sig vad han förmår. För kommunister och vänsterpartister innebär det som hänt att frisk syresatt luft nu strömmar mot dem. De har fått en fin bas och kommer att göra ett utmärkt val nästa år. I den meningen kan man därför också benämna de giriga direktörerna medlöpare och befrämjare av osunda och farliga ideologier.
Jag har undrat över psykologin bakom det som sker. De män och kvinnor som helt in absurdum fortsätter att gnida på Aladins lampa är inte mördare eller våltäktsmän. Men de är roffare och jag ser framför mig hur de redan som mycket små barn plockade åt sig allt de kunde. Deras små hårda, ovänliga händer, som ivrigt grävt i sanden och gjort sandkakor, stoppade allt de kunde djupt ner i sina fickor: kapsyler från flaskor, ett mynt eller två, kanske ödlor, medan de målmedvetet arbetade sig upp mot det som skulle hända långt senare. Jag undrar över deras identitet som människor? Varför blir de aldrig nöjda? Äger de aldrig det sinnes ro som kommer av ett väl utfört dagsverke? Varför måste de alltid ha mer? För att bräcka kompisarna i den referensgrupp där de rör sig?
Nej, så som lagarna är skrivna hör de inte hemma i fängelse. Men frågan är om de inte behöver vård för en narcissism som så till den grad förblindar dem att de bara ser sig själva i alla speglar som finns. De tycks ha gått ur sina verksamheter på samma sätt som de gick in i dem: som drömska tonåringar som lämnar ett äktenskap så som det ingicks, vid ett halvfullt glas vin vid ett bord där man är alltför mätta för att orka avsluta måltiden.
Anders Johansson
