Insändare: Vi anser att det inte finns plats för något "Vi och Dom"

Våra gemensamma åsikter presenteras här.

Japan är ett land med åldrande befolkning och minskande födelsetal, ett mycket allvarligt problem i många högteknologiskt utvecklade länder. Japan är det land som mest aggressivt motsatt sig invandring. I ett experiment, satsade man på robotar för att fylla behovet av vårdpersonal. Experiment blev en tankeställare; robotar känner ingen empati. De skadade och skrämde de gamla. Robotar är ingen bra ersättning för den minskade personaltätheten. Japanerna valde att öppna gränserna för arbetslösa invandrare från andra asiatiska länder. I deras kulturer ingår samma vördnad och respekt för gamla människor som Japanerna är vana vid. De gamla och sjuka är nöjda och belåtna. Det uppstod säkert språkförbistring mellan dessa invandrare och Japanerna, utom diverse kulturella skillnader som även finns bland Asiatiska folk.

Vi anser att det inte finns plats för något "Vi och Dom" i vårt samhälle, det finns bara ett Vi. Alla lever vi under samma villkor; att födas, växa, arbeta, bli sjuka, gamla och dö. Under hela livet behöver vi varandra på olika sätt.

I Buddismen, Hinduismen, Kristendomen och Islam hävdas att omsorgen om de gamla ska bygga på kärlek och omsorg. Om personer med annan hudfärg, nationalitet, religiös tro eller språk, har samma syn på hur man vårdar och behandlar gamla människor, som vi i vårt land vill hävda att vi har, måste det vara tillräckligt för att invandrare ska vara välkomna inom vården. Gamla människor bryr sig mera om hur de blir behandlade än om någon talar deras språk perfekt, om personalen kan och vet allt om vårt lands kulturhistoria och traditioner. Att känna till ett lands kulturhistoria kräver långvarigt lärande som utesluter möjligheten, inte bara för invandrare, utan även för många svenskar, att arbeta inom vården; man måste ha ett brinnande intresse för att lära sig mer än nödvändigt om ett lands kultur och traditioner. Hur många har det?

Det är nog så, att Ann Oskarsson inte riktigt tänkt igenom vad hennes resonemang rent praktiskt skulle innebära om man lät hennes förslag vinna gehör ute i verkligheten. De gamla och dementa kan inte föra sin egen talan. Men de som talar för dessa människor, måste inse, att i många länder, varifrån invandrare kommer, lever människor i nära relation med släkten/klanen. Där är det naturligt att ta hand om de äldre i livets höst.

Det sociala nätverket bygger på släktens/klanens traditioner i egna klanrevir; man lever så som vi levde i Sverige långt före industrialismens genombrott. Många invandrare kommer från samhällen med klankultur. Klanen styr allt i medlemmarnas liv, från födelse till död. Klaner regerade och styrde vårt land ända in på 1800-talet. Det vet väl Anne Oskarsson. Våra invandrare kan bara ta med sig det de äger av minnen och traditioner hemifrån. Här försöker de bygga upp en ny värld att leva i och deras erfarenheter om hur man tar hand om gamla och sjuka passar vårt behov av vårdpersonal.

Vi som inte tillhör SD är ödmjukt tacksamma för den möjlighet till bistånd från dessa humanistiskt skolade människor som vill ta hand om oss när vi blir gamla. Att kräva omfattande kunskap om vårt lands kulturhistoria, seder och bruk, visar på elementära brister i den egna kunskapsbanken om hur vår kulturhistoria ser ut. Demensvården behöver personal som är besjälad av sitt arbete. De dementa får all den hjälp och allt det stöd de behöver i den dagliga omsorgen. (Det kan skilja sig åt i olika kommuner beroende på möjligheten att få kompetent personal).

När det handlar om hemtjänstens arbete förhåller det sig så, att hos många gamla som bor själva, har kunskaperna sinat, även om minnen finns kvar, men de har ersatts av behov och önskemål personalen ska tolka även om kommunikationen haltar. Det är inte bara kunskap om kultur som krävs, utan att klara av att tillreda en måltid och visa intresse för den man besöker. Men Hemtjänstens personal får aldrig stanna längre än vad som krävs för att utföra bestämda arbetsuppgifter. Sedan ska de snabbt ta sig till nästa hem. De kan alltså inte sitta och prata om kulturella sedvanor. Förhoppningsvis förstår Anne Oskarsson, att det krävs ingående kunskap om vad som händer i mötet mellan vårdpersonal och gamla och under vilka villkor personalen arbetar. Om en invandrare lyckats lära sig tala enkel men begriplig svenska, räcker det bra, i det fall den gamla talar svenska.

Det ligger i sakens natur, att man inte kan hålla en djup och långvarig konversation med gamla och dementa. Alla som tillhör de fem minoriteterna i vårt land, talar sina språk. Vi har behov av alla tänkbara språkkunskaper i kontakten med de gamla, sjuka och dementa. För närvarande vistas det i Sverige människor från hela världen. Det talas över hundra språk. Bara en bråkdel av det kulturella arv som dessa människor bär med sig kan de förmedla till omvärlden. Många invandrare kommer en dag att bo på våra äldreboenden. Då behöver de människor som behärskar deras språk. Där finns ännu ett behov av invandrare.

Det framkommer inte i motionen att invandrare inte ska få arbeta inom vården. Nej, det är underförstått. Alla vi andra känner väl till SD-partiets aversion mot invandrare. Men flertalet svenskar är ättlingar till invandrare. Från samtliga världsdelar, som på grund av historiska händelser och av egen lust att flytta bosatt sig här. Låt oss ta vara på deras kompetens och ge dem samma möjligheter som vi själva har.

Anne-Mare Brännström

Ragnhild Oxhagen