Insändare: Tystnadskulturen i svenska kyrkan

I tystnadskulturen inryms också hur problem tacklas, hur de bara skrattas och viftas bort och sopas under mattan och hoppas att människor ska glömma. Där inryms också hur medarbetare behandlas, hur de som inte passar in medvetet manipuleras bort. Hur högre chefer nickar när de får höra om kritiken och svarar: ”Jag hör vad du säger och tar det med mig.” Sedan sker inget mer. Tystnaden breder ut sig.

I min ledarskapsutbildning inom försvaret betonades alltid hur viktigt det var att som ledare se till gruppens bästa. Det var inte de främsta och duktigaste som du som ledare skulle fokusera på, utan den svagaste, den som kanske inte mådde så bra och som kanske hade gjort något fel. En grupps styrka är inte starkare än den svagaste länken. Och din uppgift som ledare var att stärka den. Genom varning om det behövdes, genom förståelse eller uppmuntran. Lösningen var inte att skicka iväg honom.

Detta rimmar mycket väl med den Gode Herden som gick ut och letade rätt på det förlorade fåret. Lukasevangeliet 15.

Efter att under många år har fått uppleva hur ledarskapet inom svenska kyrka på norra Öland fungerar känner jag stor oro. Att under en tioårstid få se hur ett blomstrande kyrkoliv med engagerade människor nedmonterats har gjort mig ledsen. Att lägga ett tystnadens lock över allt detta och hur det skett är inte värdigt oss människor här på norra Öland.

Allting går inte att bara skratta bort, skylla på ekonomin eller pandemin.

Axiom 1: Chefen har alltid rätt.

Axiom 2: Om chefen någon gång har fel så gäller axiom 1.

Johan Barkevall