Insändare: Digitalisering till döds

Men jag funderar mycket på den dåliga utvecklingen i världen. Det var nog när mobiltelefonerna kom och började användas av allt fler privatpersoner, som jag insåg att denna telefon är ett starkt motbevis mot Darwins uppskattade teori om evolutionen. Vi har inte apsläktet bakom oss, utan människan är med stormsteg på väg mot apvärlden, tjattervärlden.

Att gorillaliknande metoder nu börjar tas i bruk för att forma framtidens svenska samhälle fick jag i dagarna en påminnelse om. En ensam lapp låg i brevlådan, ett informationsblad till fastighetsägare och ”övriga”. Kopparkabelnätet i Sverige kommer att ”raseras”, skrev man. Ett specialföretag, UE - eller kanske EU? – kommer att ”rasera” telefonstolparna. Språkbruket är ju anmärkningsvärt i sin brutalitet. I Sverige brukar vi använda oss av ord som ”lägga ner”, ”riva”, ”demontera”. ”Här rivs för att få luft och ljus…” skrev den aningslöse Strindberg – och så byggdes det mörka Östermalm. EU, som säkert inte har några Strindbergsassociationer aktuella, låter med sitt ordval i stället ett annat 80-tal stiga fram, skinheads med stövlar och järnklackar. – Stolprasering, grabbar, det låter häftigt!

Demokrati däremot är inte längre häftigt i Sverige. Som ord, kanske, men inte alls aktuellt i verkligheten. Den röstades bort, när Sverige anslöt sig till EU. Utan en fungerande demokrati som bas för den natio-nella politiken kan naturligtvis företag som Telia göra sig breda och skicka ut lappar om rasering av både det ena och det andra (oftast skickar de inte ut några lappar alls).

Jag finner det i högsta grad anmärkningsvärt, att Telias senaste utspel inte blivit föremål för en omfattande debatt. I ett land med en levande demokrati borde Telias telefon- och IT-projekt stå i den politiska debattensc entrum. Vi har att göra med en fråga som inte står kärnkraften efter, när det gäller följderna för miljön. Det är en fråga för både stad och land, för gräsrotsfolket (så länge det ännu finns något gräs kvar).

Det är dags att se IT-teknologin i vitögat. Troskyldiga, lättlurade människor – och det säger mycket om kvaliteten på allt vad miljöpartier heter, att de inte slagit larm för länge sedan– är utsatta för ett massivt informationsbombardemang av IT- fundamentalisterna.

Banker och försäkringsbolag upprepar mekaniskt sina mantran om att folk ska sköta sina ärenden på nätet, inte låta posten ta hand om dem. ”Tänk på miljön!” uppmanar de.

Det är inget fel på den uppmaningen. Problemet är bara, att IT-användning är en katastrof för miljön i världen. IT upplevs av många som ett slags ren teknologi, skonsam för naturen. Det ryker inte och luktar inte illa om apparaterna, datorn ger inte ifrån sig några avgaser, mobiltelefonen ger dig så många roliga tjänster med bara ett oskyldigt, nästan omärkbart tryck. Men, både datorn och mobiltelefonen tar oersättliga resurser på vår planet i anspråk, vatten och mineraler.

Google-världen, Windows och Apples och Facebooks världar ger sken - ett litet blått sken bara - av att vara lika immateriella och oskyldigt naturliga som våra tankar, känslor och infall. Bakom IT-kulturens bedrägligt smarta fasad döljer sig i verkligheten en ohämmad, ständigt stegrad exploatering av jordens naturresurser. Jag tänker då inte på de växande bergen av giftigt elektroniskt avfall, utan på IT-industrins faktiska behov av råvaror för sin verksamhet.

De väldiga, energislösande dataanläggningarna finns över hela världen, i Covid-Kina återfinns de allra största. Strax söder om Peking ligger staden Langfang med ett 600,000 kvadratmeter stort databanksområde. Dag och natt kräver det elektricitets- och kylvattenförsörjning, får inte överhettas. En olycka, en svartsmälta, vore en katastrof, dock inte i första hand för naturen i det här skedet, utan för den ekonomiska miljön.

Den digitala teknologin tar i dag i anspråk tio procent av all elektricitet som produceras på jorden. Fyra procent av koldioxidutsläppen på vår planet kommer från IT-världen (det är ungefär dubbelt så mycket som all civil flygtrafik avger). Talen kommer att stiga.

Det jag skrivit ger bara en antydan om hur IT-industrin slukar naturresurser för att upprätthålla sin verksamhet. Läsaren kan ändå få en aning om det digitala klimatavtrycket.

Sedan har vi de enskilda IT-produkternas inverkan på miljön. Deras miljöavtryck är inte svårare att urskilja.

Fristående forskningsinstitut försöker att med begreppet MIPS (material input per service unit) ange mängden naturresurser som går åt för att framställa en produkt. Siffrorna från IT-världen chockerar. Illavarslande för framtiden låter det, att för framställning av en normal dator på cirka två kilo går det bland annat åt 22 kilo kemiska produkter, 240 kilo bränsle och 1,5 ton rent vatten (och särskilt länge vill inte IT-industrin, att den enskilda datorn skall användas. Nya, uppdaterade versioner skickas ut i handeln oupphörligen).

Miljövikten för ett mobiltelefonsamtal går att räkna ut med MIPSmetoden: 200 gram per minut. Ett SMS ”väger” 632 gram. Det är lätt att inse varför jag av miljöskäl avstår från den av Telia lanserade apparaten.

Varje liten kortbetalning, varje litet ”gillande” på Facebook eller swishande av söndagens kollekt till kyrkan, varje liten app-parkering blir individens stolta bidrag till den kolossala miljöförstöring som IT-kulturen genererar, med allt mer galopperande hastighet.

Kopparnätet kommer tillbaka, det är jag övertygad om. Telia kan nog få hjälp med underhållet genom en väl tilltagen Greta-skatt på datorer och mobiltelefoner.

Och kom ihåg: Det finns inget som heter Free WI-Fi!

Styrbjörn Järnegard