”Felaktig historiebeskrivning”

Det är bra att Per Hellman anser att debattsidan i Ölandsbladet är en tillgång. Förhoppningsvis betyder det att tidningen går en bättre framtid tillmötes än A-pressen. Dock vill jag som före detta gruvgeolog (på grund av en gruvolycka) och innan dess bland annat aktiv som fältgeofysiker inom både SGUis SKB-projekt som Radonhus-”prospektering” på tidigt 80-tal, protestera mot

Redan under min grundutbildning på 70-talet, det vill säga under Ranstad-debatten angående Billingen-uranet, påpekade mina lärare att det fanns klara problem i samband med uran-brytning i både USA, Kanada som Australien. De var inte emot kärnkraft och menade att Sverige, i kraft av innehav av vad som då räknades som cirka 15 procent av världens kända uranreserver, skulle ha svårt att säga nej till brytning. Trots detta, i våra diskussioner kring uranets livcykel, påpekade de tydligt miljöproblemen som mycket stora både för befolkningen i sydvästra USA, som för grupper av kanadensiska indianer i Quebec och Ontario.

Vidare, efter ett snabbt googlande, kunde jag bland ett stort antal träffar, finna ett utskottsförhör i amerikanska representantshuset. Vicedirektören för Department for Health and Human Services angav i oktober förra året att de behandlade frågan som en kritisk fråga för departementet. Till detta fann jag även ett flertal forskningsrapporter i ärendet. Att på så lösa boliner hävda att enda källan som finns är ett tv-program, utan att ens med dagens förnämliga access till både statliga som forskningsrapporter ha försökt utöva lite källkritik? Jag finner Per Hellmans höga svansföring därför lite förmätet. Speciellt som för detta gruvarbetare (min funktion var under jord), finner jag det aning naivt att uttala sig om hälsorisker för folk som bor vid gruvan mot gruvarbetare som arbetar i den, nu tydligen baserat på sagda tv-reportage.

Stendamslunga och cancer på grund av radon dyker inte upp över en natt. Förändringarna kommer kanske efter 20-30 år i bästa fall, i värsta efter 10. Och vad menas med klart under tillåtna gränsvärden? Hur vet vi att dessa är säkra, fråga de som drabbats av stendamslunga i svenska gruvor. Svenska gruvor ansågs ligga klart under gränsvärdena. Gruvarbetarens riskexponering är främst damm och radonet, medan folk som lever nära de så kallade varphögarna utsätts framförallt för de klart farligare radondöttrarna som finns i lak- och grundvattnet samt, beroende på fyndighetstypen, kombinationseffekter med andra mineraler. Gruvfyndigheter är sällan rena, utan innehåller oftast flera andra mer eller mindre giftiga mineraler. Ovan nämnda vicedirektör nämnde också en analog till den svenska radonskandalen, att folk i reservaten hämtade varphögsmaterial till byggnadsmaterial, med höga radonhalter som följd. Addera effekten av ovanstående, så fås en kraftigt reducerad livstid för de utsatta, utan att de ens varit nere i gruvan.

Då jag också arbetat i ett projekt med avsikt att utröna möjligheten till varmvattensproduktion från Bohusgraniten, finner jag jämförelsen angående gränsvärden konta graniten lite underlig. Stora delar av Bohuslän har verkliga problem med radon, speciellt där man dragit in vatten från djupborrade brunnar. Ofta skyhögt över alla gränsvärden. I Mölndal fick folk, efter radonmätningar, installera radonavskiljare för att bli av med kraftigt förhöjda halter, i trähus!

Och vänligen, koppla inte in elpriset i denna debatt, för som tidigare boende i bland annat Danmark kan jag enkelt konstatera, dagens svenska elpriser beror enbart på avreglering och anpassning till en europeisk elmarknad, inget annat. Se bara på Eon och Vattenfalls vinster, trots miljardutgifter i Tyskland.

Visst vindkraft är dyrare, men faktum är att på 70-talet fanns ett antal nyckelföretag i Sverige som låg i framkanten på bland annat vindkraftsidan. Curt Nicolin och andra i ”kärnkraftmarknaden” berövade Sverige 10 års försprång till resten av världen av ideologiska skäl och därmed en då framtida mycket lönsam industrigren, på idag 100-tals miljarder. Danskarna tog över, men på grund av att de inte hade en stark nog tillverkningsindustribas förlorar de nu allt mer till tyskarna, som har denna bas. En arbetsmarknad och inkomstkälla som kunde ha kommit Sverige till godo och gjort att 90-talets depression hade kunnat sett ljusare ut och därmed kompenserat ett högre elpris.

L Magnusson, Borgholm