”Det går att välja att inte äta gris”
Sörengård själv låter argsint om hur dålig kunskap vi har om var maten kommer ifrån, jag håller med. Julskinkan är ett av de vanligaste inslagen på det svenska julbordet och det är såklart intressant att veta lite mer om hur skinkan hamnar där. Nu råkar jag som skriver denna insändare vara uppvuxen på en grisgård, samt utbildad om djurs tankeförmåga. Men Erika kanske ändå tycker att jag är en ekoterrorist och balkongbiolog som inte kan något, jag låter dig som läsare avgöra det. Låt oss följa livet som gris:
Din mamma, suggan, är avlad av oss människor för att få många barn, så du har förmodligen minst 10 syskon och har du tur så är det inte du som är död redan vid födsel. Två syskon till kommer att dö som kultingar, antingen av att bli ihjälklämda eller av svält. När du är ungefär en vecka gammal kommer någon och skär av dina testiklarna, nuförtiden används oftast en injektion med lokalbedövning. Detta låter som något en veterinär borde göra kanske du tänker? Men Jordbruksverket tycker inte det, utan bönder som gått en kort utbildning fixar det själv.
När du är lite mindre än en månad gammal tas du ifrån din mamma. Dags att leva loppan med en massa polare, eller? Hädanefter så kommer du att bli klassad enligt din vikt och för att citera jordbruksverket så ska din minsta yta vara 0.17m2 + kg/130. För att göra det lite enklare så betyder detta att när du nått så kallad slaktfärdig vikt på 100 kg så har du knappt en 1m2 att röra dig på. Självklart bor du inte ensam, det är inte ovanligt att ni är 10 grisar som delar på en box. Onekligen blir det trångt och det är mycket knuffande och ruffande, några av de runt dig går och tuggar på både inredning och på dig.
Vid ungefär ett halvårs ålder så har du spenderat tillräckligt med tid på ett skitigt cementgolv och stoppat i dig tillräckligt med tillväxtfoder. Nu är det dags att slaktas. Jag tycker att vi skippar den biten som handlar om att bli inputtad i en slaktbil, ivägkörd utan mat eller vatten i en överfylld lastbil. Istället så kan vi säga att ditt liv slutar med att du får akut andningsnöd från koldioxidförgiftning, något som branschen, som sägs värna om dig, kallar för “bedövning” (helt ärligt, tom Svenska lantbruksuniversitetet tycker att detta är en hemsk avlivningsprocess). Din halspulsåder skärs av och din döda kropp avblodas. Sen kommer styckningen där du blir till små delar som påminner så lite som möjligt om att du varit en levande individ en gång i tiden.
Så här ser det ut idag i Sverige för i stort sett alla grisar. De grisar som får se riktigt solljus en endaste gång i sina liv är så få att de knappt ens är med i statistiken. Grisen i sig är ett väldigt intelligent djur och har i massvis av studier utklassat hundar i problemlösning, men en julskinka av hund låter om möjligt ännu mer oaptitligt. Nu kanske jag kommer låta som en militant vegan i vissa öron, men det är faktiskt så att det går att välja att inte äta gris. Istället väljer jag att göra biffar av kidneybönor odlade här på Öland, rosta rotfrukter producerade av svenska bönder och avnjuta grönkålen som fortfarande växer på min balkong. Att äta grönsaker är utan tvekan bättre för miljön och de behöver aldrig någon antibiotika. För mig är det logiskt att inte utsätta någon annan för lidande och död, speciellt inte under juletiden, en tid svarvad i snällhet och givmildhet.
Erik Anderberg
