”Det är inte mitt bord”

Kära läsare! Du kanske inte alls känner igen dig i den här situationen. Då beror det säkert på att du är tryggt förankrad i ett socialt nätverk och inte kan föreställa dig att du blir ombedd att skriva på ett papper där du överlämnar till kommunen att sälja ditt hem för att kunna betala högsta möjliga vårdavgift på lasarettet. Men det beror säkert också på att man på socialkontoret, där man har agerat på detta egenmäktiga sätt, ännu inte tagit till sig tanken om människors lika rätt och lika värde, varken i ord eller handling.

Kära socialarbetare på socialkontoret! För en utomstående ger ni lätt intrycket av att vara en grupp förvirrade människor. Den stående repliken hos er är: ”Det är inte mitt bord”.  Så slussas man från den ene till den andre och får aldrig de svar man efterfrågar. Efteråt är man helt utmattad. Jag var naiv nog att tro att ni fanns till för att hjälpa andra människor. Ni har en chef som har svårt att fatta beslut och som inte inser konsekvenserna av sitt handlade. På min fråga ”Vad händer nu då? Vem tar ansvar?” gav hon som vanligt standardsvaret  ”Det är inte mitt bord” och lämpade över problemet till en av sina medarbetare.  Jag har hela tiden undrat om något är någons bord överhuvudtaget, möjligen skrivbordet som ni gömmer er bakom för att slippa allt besvär. Mitt råd till er: Sätt er ner och tänk efter vad ni själva har för arbetsuppgifter och fråga även era arbetskamrater vad de sysslar med, så att ni kan hänvisa rätt nästa gång. Ni måste ha empati att leva er in i andra människors situation. Om inte – byt arbete!

Jag vet att kommunen måste spara pengar, men det får inte medföra att man inte upplyser om människors rättigheter eller möjlighet att få hjälp. Beror detta på ekonomiskt tänkande eller okunnighet om de lagar och förordningar som faktiskt gäller i vårt samhälle? Troligen både och. Min avsikt är inte att vara elak. Jag har full förståelse för att det är stora problem att få pengarna att räcka till, men samtidigt anser jag att det inte är de gamla eller sjuka, som ska betala notan för de felprioriteringar som politikerna gör sig skyldiga till. Det finns en lag som säger att varje kommun är skyldig att låta en person få behålla så mycket pengar att han har möjlighet att betala sina månatliga räkningar och dessutom få behålla ett förbehållsbelopp som kan täcka vissa andra nödvändiga kostnader, innan ni drar av för vård, hemhjälp mm. Det är dessutom olagligt att hålla kvar en människa mot hennes vilja på ett korttidsboende, när personen är färdigbehandlad för länge sedan och vill åka hem. Det är också ett egenmäktigt förfarande att övertala patienten att skriva på ett kontrakt att lämna sitt hus till er för försäljning, så att ni kan ta ut högsta möjliga avgift, enligt rådande taxa cirka 7 000 kr i månaden för vården, bara för att intressenter har ringt till er och vill köpa dennes fastighet billigt. Enligt min åsikt har inte kommunen rätt att utmäta någons bostad.

Kära kommuninvånare! Nu ställer jag mitt hopp till er. Ställ krav på kommunens makthavare! Det är ni som betalar deras löner. Ni har rätt att kräva något i gengäld. Reagera mot orättvisor! Se er omkring! Det finns alltid någon, som saknar en släkting eller vän som kan föra deras talan i en svår situation. Låt aldrig repliken ”det är inte mitt bord” undslippa er. Det är var och ens ansvar att vara en medmänniska.

Kalle