Vid midnatt råder storhetsvansinne
1,70 lång. 85 kilogram. En omkrets som en hösäck ungefär.
En människas storlek ska bestämmas med många måttstockar.
Men än så länge behärskar inga av dessa ytligt fyrkantiga mätinstrument en pulserande själ.
Det sägs att vi aldrig är så långa som när vi vaknar på morgonen, växer ett par centimeter under natten. Något som lätt skapar en fascination - att vi är flexibla i våran storlek - otroligt!
Denna exaltering saknar dock en uns iakttagelseförmåga. Den nonchalerar vad känslorna upplever under alla vakna timmar om dygnet. Den ständiga berg- och dalbanan storleksmässigt.
Sätt en normallång snubbe i beckmörkret ute på Kapelludden vid midnatt. Plötsligt krymper han en aning.
Tillsätt det domedagsliknande stenkorset och snart så är han kortväxt. Addera historiens vingslag, Sankta Birgittas kapell från 1200-talet, som förmedlar att vi människor bara är ögonblicksgestalter på jorden i ett historiskt perspektiv. Och vi är nere på dvärgväxt.
EN JÄTTE
En psykisk förminskning som tas förgiven alltså. Precis som den motsvarande hybriskaraktären när planeten Jupiters slöja dyker upp framför ögonen på den dåvarande dvärgen. Den vidunderliga planeten som med hjälp av det skeva perspektivet kan måttas in mellan tummen och pekfingret. Plötsligt så är det en jätte med storhetsvansinne som står på Kapelludden.
Och då har denna kille ändå inte lyckats växa till sig på riktigt - inte fått ett kvinnohjärta att stanna upp och bulta okontrollerat starkt just för honom.
En storlek som inte går att mäta men som i relation borde ge en två centimeters-förstorad morgon-människa nackspärr blickandes uppåt mot den pulserande själen.
MAGNUS ANDERBERG