Lång dags färd mot natt 6 maj

På något underligt sätt lämpades Frk Wilks päronformade kropp upp ur bingen och plötsligt stod jag tidningsläst å klar i en strålande vårmorgon utanför min eminenta lada. I väntan på att Jörgen hämtade mig till resan till jobbet. Full trafik. Många bilister på väg till jobbet och en nästan full buss for förbi, några humlor for också förbi. Lärkor drillade, göken gökade och svartvita flugsnapparen höll på med sin envetna ramsa. Sen satt jag där på skördefestkontoret på mitt breda arsel i full trafik via mejl och telefon. Som en tjatmoster på dem som inte kommit med sina texter ännu. Men också som glad mottagare av dem som hör av sig.Mellan persiennspringorna var det full trafik såg jag. Duvorna for och kuttrade, körsbärsträdet blommar och en kaja försöker hela tiden sätta sig på taket av en starholk och kika in. Flera gånger fick jag skynda ut och ryta upp med kajan, så starungarna fick inte bli kajmat. Puh, allt ska man då ordna med. Som nån sorts ölandsmorsa. Utan egna barn, men med massor av andra barn i både djur- och människoriket. När jag nu kom hem efter lång dags färd mot natt, så ringde en äldre kvinna med en minnesberättelse om BB i Mörbylånga. Hon hade läst min efterlysning av BB-historia i Ölandsbladet.Från mig blev det ett ödmjukt lyssnande till hennes berättelse. Märkligt att känna sig som en ölandsmorsa utan barn och få lyss till en berättelse som innefattar så många barnaföderskor och så många behjälpliga barnmorskor. Det här är berättelser som inte berättats, likaväl som berättelser kring begravningar och död. Nu är det ju inte så tabu längre, så jag hoppas på fler BB-berättelser från Öland. Något som kan bli en mänsklig kulturhistoria från vaggan till graven.Något av lång dags färd mot natt; vi föds ofta med skrik, sen blommar vi och somliga får strul på livets väg och dör vi ”naturligt”, så somnar vi bara in i tysthet. Varför skriker vi när vi föds och varför går vi ur tiden i tystnad.....? Anne Wilks