Blödande ögon och synskhet

Jag får mer och mer besvär med mina rinnande ögon. Det är värst om morgnarna och när jag går ut efter Ölandsbladet och det blåser. Nu sitter jag ju och kämpar med skördefesttexterna vid datorn all vaken tid. Det gjorde jag inte för tolv år sen. Kan det vara det? Eller är det åldern? Inte nog med päronformad kropp. Utan kanske även tårkanalerna och ögonen blivit förslappade... Lördagsmorgonen idag var det lite bättre. Då kan man vakna lite sakta till radions Naturmorgon. Öppna ena korpgluggen. Sen den andra. Och när jag hämtade tidningen var det ju ingen snålblåst.Snålblåst är ju en blåst som ihållande tränger genom märg och ben. Då är den ju inte snål på blåst. Borde heta dyrblåst. Igår var jag på Köpstaden och handlade precis innan rånet. Det underliga var att jag speciellt lade mig vinn om hur jag skulle ha koll på min plånbok. Det blir ju svårare i varma tider när man inte har vinterkläder med innerfickor. Var jag synsk?Ibland ringer jag Ulrika ”Häxan” Hävre i Långlöt i olika ärenden. Det tar ett antal signaler innan hon svarar. Jag frågar: ”Varför dröjer det innan du svarar?” Hon blir tyst och fattar noll. Jag säger: ”Jamen, om du kan spå och är synsk å så, då borde du ju gå mot telefonen redan när jag TÄNKER ringa dig.” Ulrika skrattar. Skratt är viktigt. Vi måste ge varann så mycket glädje och skratt vi kan här i livet. Den lilla stund vi stövlar på detta klot. Och nu kommer reprisen på torsdagens radioprogram Meny, så nu får jag sluta skriva. Lyss man till det programmet så får man alltid ett leende på läpparna. Hur i all sin dar konstmusiechefen kunde ringa Sven Ekberg och leverera så mycket svordomar förstår jag inte. Konstmuseichefen har nog inte fattat att det är glädje vi behöver. Det behöver särskilt vi med bedagade, päronformade kroppar! Min halvbror Lars Vilks fattar att vi behöver glädje och han såg ju kul ut på invigningen av museet. Trots att han är äldre än jag, så är han rak å stark som en fura, inte alls bedagad och päronformad som syrran. Anne Wilks